onsdag 29 juni 2011

Snabbvisit på Visingsö.

Visingsö är sommar för mig. Idag var jag där för att titta lite närmare på öns båda kyrkor. Den ena, Brahekyrkan fick mig att fundera över de förläningar som herrarna Brahe hade under sig. Mina anmödrar i Holaveden kände säkert till ett och annat om ätten  Brahe och deras markinnehav, då det sträckte sig in i deras trakt. Men frågan är om de brydde sig. tog de saker och ting för givet eller ifrågasatte de? Hade de fullt upp med att leva? Detta är viktiga frågor för mig när jag nu ska försöka hitta de liv som dessa kvinnor levde.
Jag är fullt medveten om att jag aldrig kan komma dessa kvinnor helt och fullt in på livet, men jag har livlig fantasi och med det kommer jag säkert att komma långt. Jag älskar att fantisera, så jag varnar er, det här kan sluta var som helst.

tisdag 28 juni 2011

Gammaldags ros

Mina anmödrar är starkt förknippade med speciellt tre socknar i norra Småland, Adelöv, Lommaryd och Vireda. I den sistnämda hade mina morföräldrar ett sommartorp, Sörängen. Jag vet inte hur mycket min mormor Gerda egentligen visste om sina rötter, men som vuxen har jag förstått att det kanske inte var så intressant med släkten. En av orsakerna kan ha varit den framväxande frikyrkligheten. Gerdas morföräldrar bodde i Vireda och morfar var starkt förankrad i det frikyrkliga idealet på gott och ont.


Nåja, rosen på den här bilden härstammar från torpet där jag tillbringade mina barndoms somrar. På kringelkrokiga vägar hamnade ett skott av denna i min trädgård. Jag tror att det är minst så där en fem, sex år sedan jag fick gräva upp en bit av dyrgripen och ta med mig hem. I ett helt annat ärende besökte jag en familj i Vireda. När Sörängen kom på tal berättade mannen att han hade en rosenbuske som härstammade just från detta torp.
Väl hemma i min trädgård trivdes inte rosen alls. Så sent som förra året tänkte min man köra över den med gräsklipparen. Turligt nog gjorde han aldrig det. För i år blommade den för första gången och dessutom på vår 35:e bröllopsdag. Nog pockar de på uppmärksamhet de där anmödrarna.

söndag 26 juni 2011

Hög tid eller högtid?

Nu propsar de på uppmärksamhet, Kerstin, Karin och Catharina. Nu är det dags att berätta deras historia. Nu finns inte längre någon återvändo. Någonstans där borta vid tidshorisonten började de vandra mot norr, mina anmödrar och till sist slog de ner sina bopålar i detta nordliga land. Kanske var det först på medeltiden som de kallade Holaveden för hemma eller dröjde det rentav till slutet av 1600-talet. Då vet jag att Kerstin födde sin dotter Karin i Adelöv socken i norra Småland. Närmare bestämt i byn Humlefall. Men vilka var dessa kvinnor? Vilka var deras drömmar? Vad hoppades de på? Det är hög tid att de får göra sina röster hörda.
Holaveden är ett skogrikt och kuperat område i gränslandskapet mellan Småland och Östergötland. Under långa tider ett känt tillhåll för rövare och annat löskefolk. Här utspelades många strider mellan danskar och svenskar. Men de som levde här såg nog Holaveden mer som ett skydd än ett hot.
Nu börjar arbetet med att sätta historien om Holavedsbrudarna på pränt. Den här bloggen är dedikerad Kerstin, Karin och Catharina. De bjuder in alla som vill att följa deras resa från bondmoror i svunnen tid till romanhjältinnor på 2000-talet.