måndag 31 december 2012

2013, här kommer jag!

Idag är det nyårsdagen 2012 och jag skriver mitt inlägg nummer 100. Utanför fönstret håller snön på att regna bort och dagern år grå. Men kvällen kommer att glittra tillsammans med goda vänner.
Ett nytt år känns alltid som ett oskrivet blad. Det är ett år då jag vill bygga broar och öppna nya dörrar. Broarna vill jag bygga mellan människor och kulturer, men även mellan vår tid och den som ligger bakom oss. Mitt verktyg är och förblir romanen.

En vacker stenbro från en annan tid.
För att få en kick i skrivandet har jag gett mig själv en försenad julklapp, ett abonnemang på Arkiv Digital. Redan igår kväll var jag igång. Bouppteckningar är läsgodis för mig. Tänk att få veta in i minsta detalj vilka ägodelar som fanns i hemmen. Allt är angivet från näsdukar och räfsepinnar till koppargrytor och guldsmycken.

Bild från Arkiv Digital.
Arkivmaterial ger mig en känsla av att kunna glänta på dörrar till det förgångna. Jag får tillgång till information som på sätt och vis inte är avsedd för mig. Ett sätt att tjuvkika och spionera utan att bli upptäckt. Det är den lilla detektiven i mig som får komma till sin rätt. Jag är lite som en sierska inför det nya året, men jag väver mina historier i dåtid istället för framtid.

Den här dörren gläntar jag gärna på.
Så här på årets sista dag kan jag inte låta bli att summera. Och summan av kardemumma är ett gott resultat, men löftet till mig själv är att det under 2013 ska ligga minst två nya romaner på bokhandelsdiskarna där författaren är Ewa Klingberg.
Gott Nytt År, kära läsare!

lördag 29 december 2012

En odefinierbar känsla av saknad.

Så här på årets näst näst sista dag drabbades jag av en sorts saknad. Plötsligt insåg jag att det någonstans i min själ hade skapats ett tomrum. Jag har gått på som en duracellkanin och glömt en viktig uppgift. Glömt är kanske fel ord, snarare har jag skjutit åt sidan och framför mig.
Det handlar om att ha riktigt roligt. Att längta efter att göra en alldeles speciell sak. Förr kunde det vara något så banalt som att sticka eller kanske lägga pussel. Jag läste just att en av mina vänner på facebook skulle ägna en hel dag åt scrap-booking, ett av hennes stora intressen.
Då upptäckte jag att jag inte ens vet vilka intressen jag har längre. Vart har min brinnande längtan efter att släktforska tagit vägen? Var finns entusiasmen inför en loppisrunda? Och min iver att berätta om Holavedsbrudarna?

Dannikekvinnans få ägodelar.
Denna bild visar några ägodelar som påträffades tillsammans med ett mänskligt skelett i en mosse på 1940-talet. Mycket tyder på att det handlar om en kvinna som bragts om livet runt år 1700. Men det saknas resurser för att forska vidare.Kanske är det en man? Kanske en avrättning? Jag vill veta eller snarare skapa en vetskap. Jag vill skriva och fantisera..... Nu skriver jag bara sånt som säkert läses, sånt som jag får betalt för.
Dags att låta intressena ta sin tid. Här ska släktforskas! Och skrivas! Snart vänder vi blad i almanackan och börjar ett nytt år. Temat för 2013 är "ha roligt".

onsdag 26 december 2012

Upphittad, en prolog.

Detta synnerligen märkliga år närmar sig sitt slut. Det är dags att knyta ihop säcken. Kommer säkert att ta några dagar i anspråk, eftersom jag har en tendens att glida iväg åt ena eller andra hållet istället för att koncentrera mig på det jag borde.
Under 2012 hade jag tänkt mig att spreta mindre, att avsluta fler projekt. Med andra ord så var tanken att nu vid årets slut skulle jag nöjt lutat mig tillbaka och betraktat mina resultat. Istället står jag inför upprättandet av en ny arbetsplan, som innehåller ännu fler oavslutade texter.Men jag är nöjd med mitt resultat från höstmånaderna.
Nu på morgonen hittade jag något riktigt häftigt, en prolog till en så kallad lättsam roman. Även romanen finns i form av obearbetad text. Men jag har svårt att se någon lämpligt publiceringskanal. I dess nuvarande form hade den blivit en utmärkt så kallad "allersroman".

Småländsk lada i vinterskrud.


I en annan tid satt en medelålders kvinna djupt försjunken i tankar. Det enda som hördes var datorns stilla surrande. Runt hennes hals hängde ett säreget smycke av guld. Hennes ögon var fixerade vid den upplysta skärmen. Hon hade svårt att tro på de uppgifter hon fått fram. Hur kunde detta vara möjligt? Skulle hennes ana Rachel dött två gånger? Här måste föreligga ett fatalt misstag. Eller? Skulle svaret någonsin återfinnas?
Kvinnans fingrar snuddade vid medaljongen. Det var inte ofta, som hon bar den. Kedjan var tunn och sliten. Förmodligen hade där funnits ytterligare en berlock. En tom ögla skvallrade om detta faktum. Hon reste på sig och gick mot köket. När hon ett par minuter senare återvände med en kopp kaffe i handen hade dataskärmen slocknat. Irriterat klickade hon på musen. Det flimrade till framför hennes ögon och ett helt nytt dokument öppnades. Förvånat satte hon sig ner och började läsa. Tid och rum försvann medan hon sjönk allt längre in i ett tidigare århundrade.  

Kanske jag helt sonika skulle publicera den här på bloggen? Något att tänka på... eller skulle jag kunna göra en e-bok av den. Ibland är själv bästa dräng. 
Inför de helgdagar som finns kvar har jag dock en helt annan plan. Vad det är för plan får förbli min lilla hemlighet några dagar till. Och julen varar ända till påska!

måndag 17 december 2012

Mera vättar

Det är bara att erkänna. Jag är fast bland tomtar och vättar så här års. Hittade några härliga bilder på dessa figurer som är på rymmen från Åsas Tomtebod i närheten av Gislaved.  Förra hösten var jag på besök i detta tomteeldorado. Lätt hade jag kunnat haft med mig ett gäng goa vättar hem.

Fotograf och designer är Åsa Götander.
Här hemma har nissarna också krupit fram ur vrårna. De sitter i trappan och de sitter i fönstersmygen. Någon är stor och en annan inte mer än en centimeter hög. Alla har de sina speciella platser. En nykomlingen har svårt att finna sitt territorium. Det kan ta några timmar innan han funnit sig till rätta.

Vättekaravan förevigad av Åsa.
Vad är det som gör att vi nutidsmänniskor fortfarande strävar efter att äga en eller annan avbild av en vätte, eller för all del tomte? Åsa säljer fler tovade vättar än hon kan tillverka. Ett faktum som berättar något om oss. Ha, många av oss vill inte släppa taget om de gamla sagorna. Vi vill ha en liten man i grå luva som smyger runt i grannskapet.

söndag 16 december 2012

Adventstider

Det är mysigt med advent. Julen liksom smyger sig på. Värmen finns där överallt och det lyser inbjudande ur alla fönster. Till och med julhandeln kan ha sin tjusning. Men mest ser jag fram emot att umgås och äta gott tillsammans med nära och kära.
Ebbe Schön har skrivit en härlig bok om vår svenska tomte med dito titel. Landsbygdens gårdstomtar har mycket lite gemensamt med den godmodige jultomte som delar ut julklappar till alla de snälla barnen.
I Holaveden är jag alldeles säker på att det i alla tider har funnits tomtar på gårdarna. En av gårdstomtarnas allra viktigaste uppgifter var att se till att hästarna hade det bra. Enligt de bouppteckningar som jag har tillgång till var hästen ett vanligt djur bland "de mina".

Nog tror jag att det var en sådan här pålle som Karin/Catharina red på.

Hästarna var starka och trogna drag- och riddjur. Därom vittnar de fina utrustningar som fanns i gårdarna. En tomte som inte blev väl bemött kunde bli både vresig och odräglig. Tomten tolererade inte att hästarna inte fick den mat den omvårdnad som de behövde. Att ha en surmulen gårdsnisse var inget att sträva efter. Därför behandlades tomten med vördnad och respekt.

Vintervy över Grekaberget. Kanske genade Karin/Catharinas tomte över isen mot Olstorp
Mycket viktigt var att tomten fick sin gröt med klimp på julaftonsnatten. Detta var något som ingen bonde med sunt förnuft vågade glömma bort. Förmodligen var det bondmorans ansvar att gröten serverades. Jag undrar hur många gånger som Karin/Catharina gick mot fähuset med grötskålen till tomten. Vad tänkte hon då? Fick hon någonsin se den lille gubben i luva?

Vinter i Holaveden.
I den blå dagern kan jag lätt se en liten figur i luva smyga omkring fähus och stugor. Jag ser honom tassa genom de stora skogarna och jag hoppas att han får sin gröt än idag. Åtminstone vet jag att det är tradition på många håll att sätta ut gröt till tomten. Och jag skulle då inte våga att låta bli.

torsdag 13 december 2012

Lucia Regina

Ljusdrottningen och helgonet Lucia är välkänd och firad. Men det fanns och finns andra Lucior. För mig finns en speciell kvinna, Lucia Regina. Hon är inte en Holavedsbrud. Men hon var en märklig kvinna och hennes genetiska arv finns hos mina båda barn.

Runt de första Luciorna i Sverige smög det säkert omkring en eller annan vätte.
Lucia Regina levde sitt liv i Värnamo. Hon föddes 1828 och hennes far var saltpetersjudareverkmästare Daniel Lundgren. Han och hans hustru Lisa bodde i de så kallade Bodarna i staden.
Lucia Regina gifte sig aldrig, men hon födde tre barn som hon till synes uppfostrade på egen hand. Tydligt är att hon bodde ensam med dessa i Lilla Klämmestorp, som hon tycks ha varit ägare till. År 1857 föddes sonen Daniel, som i vuxen ålder tar sig namnet Nejendorf. Denne gosse utbildar sig till skomakare och får en plats i dåvarande Sparbankens styrelse. Han bygger sig också en fin villa i närheten av Apladalen, den Nejendorfska villan.
Lucia Regina får också döttrarna Carolina Elisabeth och Selma. Under årens lopp har jag då och då gjort forskningsnedslag hos Lucia Regina. Jag är klart nyfiken på vem eller vilka män som avlade de tre barnen och hur familjen försörjdes. Enligt vad jag kommit fram till bodde de i ett hus, som Lucia Regina kan ha ärvt av sina föräldrar.
Kanske lägger jag på ett krut vad det gäller denna kvinna, hon kittlar min fantasi.

måndag 10 december 2012

Nobelpris till Rosamunde Pilcher

Idag är det en av de dagar då vårt land verkligen är i fokus. Dessutom är det ett positivt fokus. Jag älskar fest och flärd. Alla kan vi finna anledningar att fira, stort som smått. Det behöver liksom inte vara nobelfest. Men det är en god anledning. Duka lite extra fint och sitt en stund vid TV:n. Låt festen komma hem till oss alla.
Själv grunnade jag ut mitt alldeles eget litteraturpris. Det vill jag ge till Rosamunde Pilcher. Hennes värld lades för mina fötter för många år sedan. Och jag måste säga att jag blev fascinerad. Rosamunde föddes 1924 i Cornwall. Hon skriver med en värme och en elegans som är få förunnade. Hennes miljöbeskrivningar är det ingen som hoppar över. De för läsaren in i en värld, som blir verklig. Ja, till och med svår att ta sig ur.


Snäcksamlarna" blev för mig den optimala familjeromanen och den står sig än. När jag behöver inspiration återvänder jag ofta till just denna bok. Själv säger Rosamunde att hon endast kan skriva om det hon själv har upplevt. Men det handlar inte bara om att uppleva och att möta människor. Att skapa spänning, njutning och liv sida upp och sida ner är en stor konst. Hon skriver lågmält och med en finess som fångar läsaren från första sidan. Tråkigt nog finns Snäcksamlarna inte längre att få tag i utan det gäller att vända sig till antikvariat och loppisar. Internetbokhandlarna har fortfarande engelska utgåvor till försäljning, vilket gäller hela hennes produktion.


Till glädje för alla oss som älskar Rosamunde har hon skrivit en bok om sin värld. Den är illustrerad med fantastiska bilder och spännande recept från hennes egen receptbok. Här kommer vi verkligen författarinnan inpå livet. Vi får följa henne från barndomen, genom tonåren och hur hennes liv som författare gestaltade sig.
Hennes totala produktion är omfattande och bara "Snäcksamlarna" har sålt i omkring fem miljoner exemplar.

torsdag 6 december 2012

Bagladyn

Novellen "Bagladyn" skrev jag för många år sedan och den publicerades i Hemmets Veckotidning. Nu finns den att läsa här i bloggen under fliken "läs en novell". Den här novellen kom till strax efter det att jag börjat få snurr på mitt skrivande. Jag satt på ett fik och väntade. Det närmade sig jul och utanför fönstret dalade snöflingorna sakta mot marken. I det avtagande eftermiddagsljuset tändes julbelysningen över gågatan och i alla skyltfönster glittrade och glimmade det.


Från min fönsterplats på konditoriet hade jag utsikt över ett litet torg. På andra sidan, under en gatlykta av äldre modell stod en parkbänk. En gammal kvinna slog sig ner på bänken. Hon hade en stor oformlig och sliten väska. Min baglady var född. Jag började raskt skriva ner mina stolpar... på en servett. Det är ju så riktiga författare gör. Eller?



Väl hemkommen knapprade jag ner min story. Tycks bilderna som illustrerar detta inlägg märkliga? Jag lovar att de får sin förklaring för alla som läser novellen.


Just nu jobbar jag som bäst på en kortroman, som ska publiceras inför julen 2013. En bit in på 2010-talet förväntar sig läsarna lite tuffare tag och ett modernt stuk. "Jul på Johannelund" utspelar sig på ett härbärge för hemlösa och dit kommer de mest udda figurer. Visst finns det en viss koppling mellan dessa båda historier. De där människorna i samhällets utkant fascinerar mig. Nyfiken? Den som väntar på något gott, väntar den här gången bara ett år.
Men "Bagladyn" står sig bra precis som "Flickan med svavelstickorna". Vissa sagor går aldrig ur tiden.

tisdag 4 december 2012

Vinter i Björkelund

Snö i massor. Det är vackert och det är okey att skotta snö, fin motion och massor med frisk luft. Gillar även resultatet. Gångar till myskankorna, stigar till katterna och promenadstråk till oss människor. Men i grund och botten är jag ingen vintermänniska. Jag tycker att det är för vitt och för kallt.


Min nya och strukturerade arbetsdisciplin har gett resultat. Mapparna med noveller och romaner för de olika årstiderna håller på att bli välfyllda. Just nu skriver jag kortromanen "Jul på Johannelund" avsedd att publiceras under december 2013. Jag trivs när jag presterar det jag har tänkt mig och dessutom får tid över. Det är även skönt att kunna slå i en eller annan spik och ta ett tag med penseln i köket som är i vardande. Resultatet kommer jag att presentera längre fram. Har drömt om en inredningsblogg, men inser att jag inte har material att fylla den med. Fast jag kan låta lite inredning få gästspela bland holavedsbrudar, dackeanhängare och annat löskefolk emellanåt.


Denna tisdag är här väldigt tyst och lugnt. Snön har bäddat in Björkelund i ett ljudisolerande täcke och jag känner mig som den enda människan i världen. En skön känsla när jag vet att den inte är på riktigt. Det är bara jag, fyra myskankor, tre katter, massor av småfåglar, några rådjur som kommer och går samt två ekorrar. Jag njuter.

onsdag 28 november 2012

Det är vägen som betyder något.

Det här med vägar har alltid fascinerat mig, vare sig det handlar om världsliga sådana eller själsliga. Vägen är viktig och kanske på flera sätt mer betydelsefull än själva målet. För om inte vägen betydde något skulle vi aldrig komma fram till några mål. Målgången är i ett tidsperspektiv mikroskopisk i förhållande till resandet. Tänk bara all den tid det tar att skriva exempelvis en novell. Det börjar med en idé, fortsätter med en research av olika omfång och sedan blir det kanske en resa över tangentbordet som genererar 15 000 tecken. Målet är att se alstret i veckotidningen, tar mindre än en minut.

Det var från Ulgestorp han kom, Karin/Catharinas andre make och far till Ingrid.
Resan som leder till en hel bok kan vara lång som flera månader, ett år eller till och med flera. Om inte den resan vore mödan värd, skulle det aldrig bli några böcker. Tur att vi har skyltar utmed farleden att klamra oss fast vid ibland. Eller skyltar som pekar mot ett nytt och bättre mål eller som visar på en smartare väg.

De barn som det varnas för här är nog vuxna vid det här laget.
Det finns också skyltar som varnar för annalkande fara. Då gäller det att vara observant vare sig resan är verklig eller fiktiv. Att våga ställa sig på bromsen och kanske sudda så där en 50 000 tecken kräver mod. Och i det läget är det inte konstigt att vi författare fäller några tårar över den spillda mjölken.

Ett möte med det okända i det okända.
Ibland får vi en chans att stanna upp. Möten är alltid spännande. Det kan handla om möten med vänner från både denna värld och andra fiktiva världar. Jag stöter ofta på mina karaktärer i alla möjliga miljöer. Ibland även där de inte hör hemma. Det kan bli direkt pinsamt när Kerstin Svensdotter plötsligt står där i kön på ICA eller när Anders Svensson sitter bakom ratten på lokalbussen.
Är det någon som tycker att jag borde kontrollera min fantasi? Hoppas inte, för det är så här mina historier kommer till.

torsdag 22 november 2012

Årets julhandel står för dörren.

Just nu går produktionen på högvarv. Jag laddar precis som julhandeln. Alla vill vi slå nya rekord. Mitt mål är att producera fler ord, som blir till meningar, som blir till kapitel... Det är så roligt när det flyter på och idéerna trängs. Jag formar, skapar och modellerar.

Detta kan vara julhandel för mig.

När jag inte sliter på tangentbordet fungerar jag som hantlangare i en köksrenovering. Inte mitt kök, men roligt ändå. Allt som tenderar att bli något utöver det vanliga får mig att gå igång på alla cylindrar. Det finns ytterligare ett kök i mina tankar, ett sanslöst udda och vackert kök. Något som läsarna av Gods & Gårdar kommer att få njuta av någon gång 2013.

Här ska det bli kök.

Långsiktighet och roligheter att se fram emot håller mig i toppform. Till våren/sommaren kommer ett härligt projekt att sjösättas. Något Helt Annorlunda ska se dagens ljus i min syster ladugård. Haha... kanske fick det till och med ett namn, nu i detta ögonblick. De tre orden använder jag då och då, en gång blev det en novell. Nu blev det något helt annorlunda, igen!

fredag 16 november 2012

Arge Snickarn inspiration för författare.

Nu har det gått några veckor sedan jag höjde min ribba och ökade tempot. Det fungerar bättre än vad jag trodde. En av lösningarna är Arge Snickarn. Hur lång tid tar det? En ypperlig fråga att besvara. Sedan går det inte lika lätt att smita undan, dricka en extra kopp kaffe eller snacka för länge i telefonen. Det är god medicin vad det gäller andra sysslor också för den delen. Och har jag inte gjort klart, då får jag jobba över, så är det bara.
Den gångna veckan har jag skrivit två short stories till veckopressen. Redigerat och skickat in fyra noveller och skrivit två romankapitel. Det tycker jag kan ses som ett gott resultat.

Skvallerspegeln, ett härligt redskap för oss författare.
Eftersom jag egentligen gillar avslut, så kan det emellanåt vara jobbigt att skriva romaner. Men om jag sätter mina mål närmare i tiden och inte drar ut på allting, så blir jag mer inspirerad. Jag har också lärt mig att jag kan framkalla inspiration genom att titta på bilder. Där är jag lyckligt lottad, eftersom jag har en enorm bildbank att tillgå. Ibland fyller jag förstås på den också.

Ett ljuvligt arrangemang.
Sammantaget så tror jag att vi författare är olika och jag tillhör dem som gillar tempo. Och jag vill ha en stor och bred produktion. Jag siktar inte mot nobelpriset och inte heller behöver jag bli recensenternas favorit. Men jag vill bli läst av många! Att då skriva för veckopressen är en utmärkt kanal, så det kommer jag att fortsätta med.

måndag 12 november 2012

Margit Sandemo, ett unikum.

Vem har inte i sin ungdom läst något av Margit Sandemo? "Sagan om Isfolket" var en bestseller av stora mått. Men jag minns så väl alla nedlåtande kommentarer, särskilt från Sandemos egen generation. Och visst kan man klassa hennes böcker som sagor för tonåringar. Men det var spännande sagor och många var vi som samlade dessa pocketböcker i långa rader i bokhyllorna. Idag har jag inte en endaste bok kvar och det är jag lite ledsen för. Det var inte bara böckerna som sålde utan även diverse tillbehör som exempelvis alrunan i form av ett hängsmycke. Den fanns att få både i guld och i silver.


Margit Sandemo började skriva i 40-årsåldern och under en period av 19 år hann med att ge ut inte mindre än 105 böcker. Imponerande! Jag tycker att det är imponerande eftersom hennes böcker hade något som fängslade så pass att så många köpte och läste dem. Det fanns en tid då hon var bannlyst på de svenska biblioteken. Kanske är det så än idag. Hon var inte heller rumsren på ett äldreboende på den västgötska landsbygden. En kvinna i personalen där köpte massor av Sandemos böcker på loppisar på uppdrag av de boende. En service som den lokala bibliotekarien inte tänkte tillhandahålla.
I den aktningsvärda åldern av 86 år har Margit Sandemo kommit ut med sin självbiografi "Livsglädje", i vilken alla vi hennes fans kan få lära känna henne riktigt ordentligt. I mina ögon är hon en grand old lady med en fantastisk författargärning bakom sig. Det handlar inte om att bli recensenternas guldkalv utan det handlar om att fånga miljontals läsare. Och det har Margit Sandemo lyckats med!

tisdag 6 november 2012

Nu nafsar jag dem snart i hälarna, Wiesner och Cartland

Tänk, nu kan jag se den framför mig. Hela serien med böckerna i sviten om Holavedsbrudarna, som står där i bokhyllan och bara väntar på att bli lästa. Och de kommer att bli fler än de tre som jag planerade från början. Mitt material räcker till många böcker. Med min nya arbetsfilosofi så vet jag att jag kan få upp farten.


Här ser ni omslaget till "Gästgivarens Dotter", som är första delen i Holavedsbrudarna. Så häftigt. Det ÄR Kerstin Svensdotter som är på väg mot hemmet i Humlefall. Vad väntar henne? Jag vet medan ni andra få ger er till tåls. Att redan tidigt i skapelseprocessen ha omslaget klart kan bidra till ökad kreativitet och inspiration. Något som jag starkt tror på och som jag redan känner en sanning att ta till sig.

måndag 5 november 2012

Mina försök att tävla med Barbara Cartland

Då har det gått en vecka och det är dags för att se vad jag åstadkommit. Jag har fortfarande inte nått den disciplin som jag så hett önskar mig. Men jag har kommit en bit på väg. Inte lätt för en sådan otålig person som jag, som vill ha resultat här och nu. Men planen låg på fem kapitel och det blev två. Utan plan kanske det bara blivit ett.
Så den här veckan ska det blir tre kapitel. Min arbetsvecka får helt enkelt inte ta slut innan dess. Det gäller att hitta tillbaka till inspirationen och det gäller för mig att göra avslut. Det senare tycks vara knepigt. När jag lyckas med att avsluta något måste jag också påbörja något nytt. På något sätt känns det lättare att hänga kvar i gammal trygg text. Samtidigt som ett helt vitt "ark" har oändligt med möjligheter.
Kan inte låta bli att fundera på hur hon tänkte och hur hon jobbade, Barbara Cartland. Hon måste ha förfärdigat sina böcker på en skrivmaskin eller kanske till och med för hand. Inte så smidigt att sudda, ändra och flytta textavsnitt. Alltså har jag det bättre förspänt på många sätt. Tekniken har sina fördelar.


Helgen som gått har varit en helg som får oss alla att tänka på de nära och kära som inte längre finns i vår närhet. Kyrkogårdarna har varit översållade med tända lyktor och vackra dekorationer. Eftersom jag vurmar för mer liv i och kring våra kyrkor tycker jag att det är fantastiskt att seden att besöka kyrkogården vid allhelgona har blivit så populär. Också sättet att dekorera gravarna har förändrats och blivit mer personligt och mer tillåtande. En kyrkogård kan vara en mycket inspirerande plats, för den som söker något utöver det vanliga.
Nåja, nu ska vi se vart den här veckan leder. Målet är tre kapitel. Jag ger mig själv en lyckospark och sätter fart.

fredag 26 oktober 2012

Karen Wiesner

Jag har inte tagit mig vatten över huvudet. Nej, inte alls. Även om jag på sista tiden haft vissa betänkligheter vad det gäller min produktion som ligger i pipelinen. Men det finns en författare som är betydligt värre än vad jag någonsin kan bli, Karen Wiesner.
I skrivande stund lär hon ha producerat 93 titlar på 14 år. Hon har blivit nominerad till inte mindre än 125 olika utmärkelser och har ytterligare 31 bokkontrakt klara. Vad har hon som inte jag har? Förmodligen skiljer vi oss åt en del avseende arbetsdisciplin och även rutin. Men se det är egenskaper som jag kan öva upp.

Vad kan vara mer här och nu än strömmande vatten.
På måndag kommer jag bara att vara uppkopplad mot nätet när jag har rast. Jag kommer att strunta i att svara i telefonen under min arbetstid. Det är sådant här som stjäl tid fast jag inte märkt det. Men å andra sidan så kommer jag att vara i nuet när jag inte skriver. Ska prova en vecka och se vad resultatet blir. För mig känns det greppbart med en vecka åt gången och sedan utvärdering.
Karen skriver fler än sex böcker om året. Barbara Cartland hann med 723 böcker under sin livstid. Böcker som underhållit generationer av romancetörstande läsare. Att axla hennes mantel vore en häftig utmaning. Nu har jag dock börjat skriva väl sent i livet för att uppnå detta enorma antal böcker. Jag måste även inse att vi lever i en annan tid.
Jag har hittat mina förebilder och det var precis vad jag behövde just nu.

tisdag 23 oktober 2012

Hösten pågår

Utanför knuten pågår hösten, denna fina årstid med sprakande färger och prasslande löv. Så här års blir jag alltid mer motiverad till att skriva, men jag behöver dagsljuset. Alltså är jag särskilt förtjust i dagar då solen skiner. Jag har ännu inte kommit förbi den här omgången av texter till veckopressen, men jag är på god väg.

Härligt röda, vildväxande äpplen.
Den här gången rör det sig om flera lite kortare fristående berättelser av skilda slag. Men naturligtvis handlar de om livet, sådant som det är eller skulle kunna vara. Det handlar om den vanliga människans tillkortakommande. Ibland undrar jag hur det kommer sig att andras olycka kan vara så intressant? Men så är det. Eller också ska det vara vardagsromantik och feel good på hög nivå. Med ett överlyckligt slut dessutom.

Skogens konung smyger bland träden.
Nåja, jag har omväxling när jag skriver. Det ena är faktiskt inte alls det andra likt. Och det är nog tur det. Någon tristess är det aldrig tal om.
Nu var det flera dagar sen jag hörde av Rune och Lennart. Bland annat så kom det ett bröllop emellan. Jag undrar just vad de har för sig, men innan jag får veta det måste jag avsluta beställningsjobbet. Samt göra en synopsis på en kortroman till.

Visst är det vackert.
Som författare gör jag bäst i att ligga steget före. Det är så jag vill ha det, men tyvärr stämmer det inte alltid med verkligheten. Men jag knapprar vidare på tangentbordet allt medan löven så sakta singlar mot marken utanför fönstret och mina tre katter spinner i kapp.

torsdag 18 oktober 2012

Skoda till salu

Idag på morgonen fick jag en fråga av min vapendragare och påhejare. Har Rune och Lennart redan kommit hem, undrade han. Förvånat lyfte jag blicken från frukosttallriken. Ja, fortsatte han, deras bil är till salu på blocket. Jag kastade ett öga på skärmen som han visade mig.

Ha, ha... Ja, visst kunde det varit deras bil eller rättare sagt Runes. Årsmodellen rätt men färgen skiljer dem åt. Runes är grön. Och nej, de är långt ifrån hemma. De försöker nog att ta sig hemåt, men turen finns knappast på deras sida.
Just nu är det ett extra stopp på grund av att deras regissör har en beställning från veckopressen att sticka emellan med. Men några rader varje dag tvingar de allt fram. De är liksom något otåliga.
Rune och Lennart är i sextio minus och plus, men deras förebilder finns i min son och svärson. Precis så här skulle dessa båda unga män säkert kunna krångla till det för sig. Åtminstone sonen har en del att brås på. Det är inte för inte som hans far är Snuttegubben.

tisdag 16 oktober 2012

Två nya vänner

Man brukar säga att man väljer sina vänner och det kan väl visst vara sant. Och som författare tror man dessutom att man skapar dem. Har just fått upp ögonen för att det inte alls är sant. Jo, skapandet har jag i det här fallet stått för, men jag valde inte att de skulle ta över min vardag och inte just nu.
Rune och Lennart har själva bestämt sig för att bli mina vänner fast de bara existerar i en fiktiv värld. Inte konstigt att barn kan ha en eller annan låtsaskompis. Jag har fått två och jag är vuxen. Dessa herrar i sina bästa år hittar på hyss dagarna i ända och allt vill de att jag ska sätta på pränt.

Kanske är det här Rune bor?
De stör mig på nätterna också. Vips, så vaknar jag till och de är på väg mot nya mål. Det gäller att minnas vad det är de vill berätta. Jag lägger på min "hårddisk" och sover vidare. När morgonen gryr minns jag bara att det var något jag skulle minnas. Dags för papper och penna vid sängkanten.

fredag 12 oktober 2012

Författare ett lockande yrke.

Att vara författare har många dimensioner. Och man kan jobba på många olika plan med vitt skilda ämnen. Det är frihet och det är tvång. Jag tycker det är spännande att försöka komma andra författare inpå livet. Då och då kommer jag att intervjua utvalda "kollegor". Resultatet presenterar jag under fliken "Vem är du? Författarintervjuer".
Solen skiner från en klar hösthimmel. Farbror Frost har varit på besök och dahliorna nickar bruna och ledsna. Dags att ta hand om knölarna. Det är första säsongen för mig, så vi får väl se hur det hela utvecklar sig. Tack och lov finns det nya att köpa nästa vår om jag misslyckas. Idag ska också alla lökar få komma i jorden.

Höstblomster på andra sidan staketet.

Jag har fått ett spännande mail nu på morgonen, men jag har bestämt att inte öppna förrän det är dags för mina skrivartimmar. Det kommer från polisen och jag hoppas att med hjälp av deras uppgifter komma vidare med det bokprojekt som jag bara råkat sticka emellan med. Det här med att sticka emellan med är tufft. Hur många fler timmar kan jag lösgöra per dygn? Några kan jag säkert hitta. Ikväll blir det framför TV:n. Min käre make kommer att använda hörsnäcka. Det är myskväll på hög nivå! Vi har ju alla olika intressen att odla och värna om.

måndag 8 oktober 2012

En vecka mitt emellan

Hösten är en fantastisk årstid. Åtminstone när solen skiner och luften är klar och hög. Löven har börjat lägga sig som mattor på marken och jag njuter av att sparka runt i högarna. Vår trädgård har hittills varit förskonad från frost och jag tittar förvånat på nyutslagna dahlior och slingerkrasse.


Den här veckan känns som en vecka mitt emellan. Jag har svårt att planera, för jag väntar på besked. Ett av dessa besked är extra viktigt och gör att jag "hänger lite i luften". Jag har också svårt att bestämma vad jag ska/kan stryka eller flytta framåt i tiden av mina projekt. Utöver detta har min "chef" massor av åsikter och kommer med sina styrdokument.
Mitt uppe i allt detta händer det! Jag fick en ny bokidé, som trängs och vill ut omedelbums. Tar liksom ingen hänsyn till den verklighet som jag lever i. Skulden till detta måste ligga hos min son och min svärson, som inte kan ta sig från punkt A till punkt B utan att krångla till det. Tänk att bara kunna stänga ute allt och gå in i en bubbla där tid och rum saknar betydelse. Och sedan komma ut 100 000 ord senare. Kanske skulle jag försöka?

onsdag 3 oktober 2012

Femtio nyanser av honom...

... från min horisont.


Erotiska romaner har alltid haft en plats i litteraturen och är en genre som kräver sin mästare. Jag kan inte ens närma mig en sådan här bok utan att tänka på ”Fanny Hill” som skrevs redan i mitten på 1700-talet av John Cleland. Denna bok fanns i min bokhylla under min tonårstid och varje gång som det väntades finare besök i hemmet gapade dess plats i hyllan tom. Min mor hade gjort sitt beslag.

Som den 50-talist jag är har jag även Erica Jongs ”Rädd att flyga” i mitt minne. Och det är mot denna bakgrund som jag griper mig an läsningen av ”Femtio nyanser av honom”.
Den unga Ana möter den inte riktigt lika unge Mr Grey. Ana helt sexuellt oerfaren, men med ett moget inre som haltar lite när det gäller att få grepp om karaktären. Relationen mellan Ana och hennes väninna känns som om den fastnat i en tidig fas av tonårsvänskap. Jag känner mig förflyttad tillbaka till tiden för ”Starlet” och Allersromanernas era. Till och med middag hos föräldrarna och bästa väninnan kär i brodern. Eller en glimt från Kittys värld, där Ana är den klumpiga kusinen Bess.


Ana är på tok för motsägelsefull i sin karaktär, författaren är klyschornas mästare och allt är kamouflerat med sex. Till kamouflaget hör även de evighetslånga dialogerna. En parallell historia utifrån samma tema och med samma rollinnehavare men med någon annan vid tangentbordet, vad hade det inte kunnat bli då.
Mr Grey är spännande på många plan, men några 50 nyanser har jag inte hittat och jag skulle gärna sett att han agerade mer utifrån sin personlighet, inte utifrån författarens till synes snäva perspektiv.
”Femtio nyanser av honom” har delar av en intressant story, men den borde förpackats med ett bättre språk och ett mer genomarbetat upplägg. Nu är det ett hastverk som kunde blivit så mycket bättre. Så mycket bättre, precis som underhållningsprogrammet där musikartister bytte låtar med varandra. Kanske dags att låta författare byta texter.
Boken har ett stråk av humor, som gjorde att jag höll ut till sista sidan. Jag tycker också att Anas alter ego, den inre gudinnan och hennes mer förståndiga undermedvetna är intressanta inslag, som kunde fått en mer framträdande platser.
Jag hade gärna vänt på hela steken. Tagit de två märkliga personligheterna, gjort något av Ana och Mr Grey och kryddat med sexuella inslag, som då blivit till trovärdiga handlingar utförda av två udda individer.
Men boken har nått ett mål som är få förunnat och blivit en riktig bestseller. Det är inte för inte som den toppar försäljningslistorna världen över. 
Och har du ännu inte denna bok i din ägo så köp den gärna här eller här.