lördag 28 juli 2012

Barn av gången tid

Det här med att spara och säkra digitalt material har verkligen blivit ett barn av sin egen tid. Mycket märkligt, det papperslösa samhället är fullt av papper. Men inte det som verkligen behövs för det ligger sparat på disketter. Små platta tingestar av plast samlade i en för ändamålet specialdesignad låda, också den i plast. Kunde inte varit bättre, jag hade varit så duktig.


Men hur skulle jag komma åt denna guldgruva med texter av alla de slag? Ett upprop på Facebook ledde till denna relik, som återfanns dammig och fin i en källare. Jippi, nu var jag inte långt från målet, snart skulle jag kunna läsa och kontrollera innehållet på dessa dyrgripar.

Nu borde jag väl lärt mig att det är dumt att ropa hej innan man är över bäcken. Datorn surrade snällt igång även om startsträckan kunde varit kortare. Här hade vi ingen aspirant på olympiska medaljer. Och så till sist kunde jag öppna en diskett och även dokumenten som fanns på den. Bekymret var dock att någon annan form av lagringsmedia var denna relik inte intresserad av. Möjligheterna fanns, men någon brännare till CD fanns inte att uppbringa, inte heller något intresse för min "sticka".

Det är då den räddande ängeln dyker upp med en diskettstation. Dessvärre hade ängeln i fråga aldrig fått stationen att fungera.
Nåväl, jag tar med mig dyrgripen hem. Ber några bönor och stryker min laptop medhårs. Abrakadabra! Inom loppet av tjugo minuter är disketternas samtliga hemligheter avslöjade och överflyttade till vår tid. Och här fanns även bortglömt material som kommer väl till pass i "Holavedsbrudar".


måndag 23 juli 2012

Tiden, en aspekt att räkna med.

Hur får man grepp om tiden? Och hur behåller man den som sin? Som författare arbetar jag utanför de gängse ramarna som är satta för arbete i vårt land. Det är svårt att inte kunna redovisa vilken produkt man framställt efter exempelvis fyra timmars arbete en måndag förmiddag. Om jag inte har ett resultat räknat i ett antal nedslag är frågan om jag har arbetat över huvud taget? Arbetar jag när jag sitter och dricker kaffe i en lummig park och på avstånd får syn på min nästa huvudperson? Eller när jag besöker en vägkyrka?

Hembygdsfest där jag fann nya karaktärer.
Jag arbetar på så många olika sätt och på så många olika plan att jag inte ens själv alltid förstår vad som händer. Det är det som är tjusningen, men också det svåra. Det är svårt att inte bli splittrad. Men någon har sagt att om en författare inte har projekt som räcker livet ut är det dags att fundera över att byta yrke.
Nåja, jag har en agenda och den följer jag efter bästa förmåga. Det blir många ändringar, men det är väl det som kallas att vara flexibel i dess positiva bemärkelse. Negativt uttryckt kallas det att kasta kappan efter vinden.

Arbete eller nöje?
Nu gör jag vissa tillägg i min agenda, finessen är att inte göra allt på en gång. Och se till att det blir avslut innan nystart. Ibland behöver jag läxa upp mig själv och se över mina vägval.
"Denna dagen ett liv", som han sa allas vår Melker på Saltkråkan.

onsdag 18 juli 2012

Råg och rön, spännande läsning.

Att bli bönhörd verkar inte längre så omöjligt. Härom dagen önskade jag att jag kunde mer om den agrikulturella utvecklingen i Norra Vedbo härad i Småland. Jag ville veta vad bönderna odlade, hur och lite till. Aladdin, ni vet han i lampan uppenbarade sig och viskade "Råg och Rön".


Jag pratar om Aadel Franzéns fantastiska avhandling om mat, männsikor och landskapsförändringar i norra Småland. Här finner jag svar på massor av frågor och lär mig att ställa nya. Och jag älskar verkligen Aadels sätt att arbeta och att foga samman pusselbitar till en spännande helhet. Aadel arbetar på Länsmuseet i Jönköping och jag misstänker att jag har mycket mer kunskap att hämta där.

Ett stycke kulturlandskap i Norra Småland.
Idag ska jag dock inte arbeta med "Holavedsbrudar" utan med ett annat projekt som kan vara i vardande. Men genren är densamma och det finns fler gemensamma nämnare. Vad som kan bli spännande är att det handlar om samarbete med flera andra personer. Något som inte är helt enkelt för oss författare som ofta är lite av ensamvargar åtminstone i arbetssituationen.
Men det är bra att ha något mer att fokusera på. För kör fast det gör jag med jämna mellanrum. Att då kunna lägga åt sidan och greppa något annat kan lösa många knutar.
Hur som helst, spännande är det och roligt har jag.

måndag 16 juli 2012

Mer inspiration

Tänk, att idag har ett utkast till boken "Inspiration för släktforskare" gett mig en ny puff i rätt riktning. Ett utkast som jag refuserade på ett tidigt stadium, men som blivit liggande i en mapp på en extern hårddisk. Av någon outgrundlig anledning råkade jag vid något tillfälle kopiera denna mapp till min laptop. Och för en liten stund sedan öppnade jag mappen och fann bland annat dessa rader.

Marknadsplatsen var fylld med folk. Alla var där. Kerstin Svensdotter från Hult tittade längtansfullt på de brända mandlarna som ångande heta spred sin ljuvliga doft från stekhällen. I sin svettiga hand höll hon några runstycken, som hon fått av sin far. Vid hennes sida stod Ingrid Pehrsdotter från Källevik. Flickorna var i tioårsåldern.


En kvinna från vandringsfolket smög upp bakom dem.  Ingrid tog ett steg åt sidan, men den pråligt klädda damen grep tag i hennes överarm. Den andra armen lade hon om Kerstins axlar. Kvinnan slöt de motsträviga flickorna i sin famn. Över deras huvuden läste hon en ramsa på ett främmande språk. Därefter släppte hon greppet och uppslukades av folkmängden. Ingrid och Kerstin gick skilda vägar och återsåg aldrig varandra. Men båda dessa kvinnor och deras efterkommande har en stor betydelse för oss. Utan dem hade det aldrig blivit någon släktsaga. De är vår yttersta utpost i 1600-talets töcken.
Ingrid från Källevik hade jag nästan glömt. De är många som haft något finger med i spelet om Holavedsbrudarna. Och att kalla det för en släktsaga... ja, kanske det.
Nåja, än så länge är jag kvar i Olstorp och där lär jag stanna ett tag. Det var på dess marker som torpet Sörängen låg och ligger än idag.




Som ett minne från en tid som var långt innan min. Också här hämtar jag inspiration och skrivarglädje. Nu är det hög tid för dagens avsnitt i "Holvadesbrudar".

fredag 13 juli 2012

Gripenbergsbanan och lappiga filtar

Inspirationen slår till när man minst anar det. På väg mot Skärstad kyrka norr om Huskvarna föll vägvalet på det som en gång var den gamla järnvägen, Gripenbergsbanan. Där står plötsligt skylten "Vista kulle". Och då slog det mig att jag hört berättas att hit åkte huskvarnaborna tåg med fikakorg och filt i högsta hugg på söndagarna under sommarhalvåret. Alltså måste även jag äntra denna utsiktsplats om än utan de egentligen nödvändiga attributen.
Att ett ihållande regn under de senaste dagarna urholkat den branta stigen upp mot toppen var inget som bekymrade mig, inte heller det faktum att mina fötter var skrudade i ett par sandaler. Skam den som ger sig och utsikten blev min.

Hänförande utsikt över Vättern.
Då slog det mig, att här hade hon säkert stått min mormor Gerda och säkert mormors mor Hulda också. Det var dessa båda kvinnor jag hade i tankarna när jag närmade mig målet för utflykten, kyrkan i Skärstad.
I församlingshemmet serverades fika och utställning av syföreningens alster. Dessa bestod till största delen av filtar, fantastiska sådana stickade av restgarner.

Filt förfärdigad av Skärstad kyrkliga syförening.
Jag ville ha... men se det fick jag inte. Filtarna var inte till salu, de skulle skänkas till Rumänien. Det var nu jag kopplade ihop filtarna med Gerda och Hulda. De hade också stickat filtar, men storleken mindre.

Dockfiltar som Gerda och Hulda stickat.
Väl hemkommen hittade jag de små dockfiltarna. Så underbara och stickade med så mycket kärlek. Men det var inte filtar det handlade om det handlade om att komma vidare med "Holavedsbrudar". Filtarna ledde mig via Gerda och Hulda till Vireda och Olstorp.
Det är dags att introducera denna familjegren för läsarna. Så självklart, men inte så tydligt att jag förstod hur jag skulle gå vidare nu när Kerstin Svensdotter väl kommit på plats i Humlefall.

måndag 9 juli 2012

Nytt i artikelarkivet!

Artikelarkivet, se flik längst till höger, är uppdaterat med två spännande artiklar om utgrävningen av en 1500-talsgård i Vireda socken i norra Småland. Det är till viss del härifrån jag hämtar inspiration till Holavedsbrudar.

På besök i Vireda kyrka

Vägkyrka i min barndoms by. I Vireda känner jag mig riktigt hemma. Här tillbringade jag många somrar ifrån det att jag föddes och långt upp i tonåren. Här gjorde jag täta besök som ung vuxen. Det var här stugan med stort S låg, Sörängen. Huset finns kvar men inte atmosfären, stämningen har bleknat. Nu är det andra som firar sommar i det gamla skomakartorpet. Men till trakten återvänder jag mer än gärna. Under några generationer rörde sig mina anmödrar på dessa vägar.


De gick även i kyrkan här. Ovanstående bild är hämtad från en takmålning. Det sägs att min mor suttit här och haft lite långtråkigt under prästens predikan. Då räknade hon köttbulle, köttbulle, köttbulle, prinskorv, köttbulle... Säkert gick tiden en aning fortare, eller?
Vid mitt besök denna lite kvalmiga sommardag tände jag ljus, för dem alla dem som slitit sina byx- och kjolbakar på dessa bänkar. Jag tänkte på min mormor Gerda, hennes mor Hulda och på den gamla Charlotta, vars gravsten ännu står kvar på kyrkogården. Jag tänkte på Anders som axlade det tunga oket på Olstorp då hans kusin Sven Svensson valde att för egen kraft lämna jordelivet. Anders flyttade in på farfaderns gård, gifte sig med änkan, tog hand om de tre döttrarna och lyfte gården ur en total ekonomisk misär. Detta hände på 1700-talet, så det var inte precis igår. Men kanske är det Anders förtjänst att gården finns kvar och delvis ännu är i en släktgrens ägo.


Dags att återgår till nuet. Mitt nu just denna dag består av skilda sysslor, men första delen av Holavedsbrudar är påbörjad och några tiotusentals nedslag längre kommer den att vara innan dagen är slut.

onsdag 4 juli 2012

Att mala svart

Tänk att det arbetades svart redan under 1700-talets första hälft. I Amundeby i Stora Åby i Östergötland gjorde sig Lars Larsson en extra hacka genom att mala mjöl till avsalu utan tillstånd. Och han lät andra mala i sin egen ägandes skvaltkvarn mot betalning utan tillstånd från myndigheterna. Ett grovt brott på den tiden det begav sig.
Lars Larsson var make nummer två till Kerstin Svensdotter. Han hade tagit sin familj och flyttat från Humlefall till Amundeby och här hade han alltså byggt sig en liten kvarn, en skvaltkvarn.

Nybyggd skvaltkvarn i Komstad, Småland.
Skvaltkvarnen var en mindre kvarn som drevs av vattenkraft. Och den var säkert ganska vanligt förekommande utmed vattendragen på den här tiden. Nämnde Lars blev kallad till tinget, men infann sig inte. Hans ursäkt var den att hans hustru avlidit och fortfarande låg ovan jord.
Anledningen godkändes och målet uppsköts. Till när och hur det gick har jag inte kunnat luska ut. Jag har inte heller kunnat luska ut om hustrun var Kerstin Svensdotter. Kyrkböckerna för den här perioden är inte helt lätta att läsa och det finns två Lars Larsson i Amundeby, far och son, och båda verkar ha blivit änklingar i den här vevan och båda har också gift om sig med kort varsel. Men med lite extra detektivarbete och uteslutningsmetoder borde det gå att reda ut.


I Komstad togs även denna underbara bild. En fantastisk plats för dagens första fika. Lägg märke till den fina planteringen i  mitten av kvarnhjulet.

måndag 2 juli 2012

Bärnsten till Kerstin

Måndag och jag får börja arbeta igen. I dag ska jag befolka de där första åren i storyn. Hur många ska få vara med och vilka roller ska de ha? Huvudpersonerna är lätta att urskilja, de är självklart brudarna från Holaveden och den första kända är Kerstin Svensdotter. Det hade varit så himla kul att få lära känna hennes mor också. Hur om helst är hon första hustru till Sven Persson i Hult, så det är inte helt omöjligt att hon en vacker dag dyker upp någonstans bland de sköra och lite gulnande bladen på arkivet. Mitt största hopp står till de tidiga domböckerna. Inte om utan när jag hittar henne, lovar jag att skriva en fristående prolog.


Jag ska även klä på mina aktörer, forma deras karaktärer och fånga deras drömmar. Hur bodde de? Vad gjorde de om dagarna?
Bärnstenspärlan på bilden hittades vid utgrävningar i en byn inte långt från Humlefall, bara på andra sidan sockengränsen. Det var en helt vanlig 1600-talsgård som undersöktes, så nog kunde även Kerstin haft ett halsband av bärnsten. Till fynden i Bollarp utjord hörde även knivar med guldinlägg och passglas. Jag har stor nytta av det omfattande arkeologiska arbete som under flera år pågått där. Tror att jag ska bjuda er på hela artikeln om detta projekt..... Håll ögonen öppna, den kommer rätt som det är under någon av flikarna överst på sidan.