måndag 24 september 2012

Bokmässa i faggorna och nöjet med att ha arbetskamrater.

Bokmässan i Göteborg står för dörren. I år är den särskilt spännande för mig. Det är första gången som jag är där som författare. Tänk att jag ska sitta i en monter och signera. Så stort det känns. Boken är förstås "Kyrkornas Hemligheter" och jag delar denna häftiga upplevelse med fotografen Hanna Åhman. Vi finns hos Isaberg Förlag i monter B05:41.

Kyrkornas Hemligheter

Jag har på senare tid upptäckt att författaryrket är ensamt. I vardagslag finns inte en arbetskamrat så långt ögat når. Visst gör jag reportage och då träffar jag förstås människor och jag har mina två fotografer. Men den allra mesta tiden tillbringar jag framför datorn alldeles ensam om jag bortser från mina katter som emellanåt gör mig sällskap.
Det är nog därför som jag alldeles särskilt mycket uppskattar samarbetet med Bosse och Monica. Igår kväll satt vi alla tre och gick igenom de två första kapitlen i "Min är hämnden". Vilken dynamik det blev. Och så roligt att få diskutera runt något som vi alla är intresserade av och som vi tycker är viktigt. Någonting säger mig att vi kommer få ett resultat som överträffar allas våra förväntningar.
Och första steget tar vi på torsdag eftermiddag då det är dags för oss att presentera Kjells bok för ett förlag. Det pirrar i mig av förväntan och jag känner på mig att årets Bokmässa innehåller mer än en överraskning.

fredag 21 september 2012

Ännu mer Kaffe med Rån

Äntligen blev det min tur. Som jag väntat. Jag tror att han läste långsamt med flit, han den där som lagt beslag på "Kaffe med Rån" av Catharina Ingelman - Sundberg.
Ett dygn har jag nu umgåtts flitigt med Märtha, Snillet och de andra i Pensionärsligan. Och vilket dygn sen! De uppfinningsrika pensionärerna har verkligen roat mig. Den där sviten på Grand hade jag gärna delat med dem. I brist på champagne, jordgubbar och geléhallon har jag fått hålla till godo med rött vin och mörk choklad (dock inte belgisk).


Åh, vad jag höll tummarna för dem där på Finlandsbåten, stormen kom verkligen olägligt. Det är så häftigt att följa de olika turerna och se hur Catharina har byggt upp för att sedan göra en kovändning och inget blev som det var tänkt, varken för pensionärsligan eller läsaren.
Och Barbados, där har jag varit några gånger. Sammetslena nätter och sugande vågskvalp blandat med reggaemusik.Säkert kommer de att få välbehövlig avkoppling. Eller har de kanhända något nytt i görningen?

När jag inte följt dessa pensionärer på deras hissnande färd har jag funderat över det stråk av allvar som finns bakom den glättiga fasaden. Kanske borde jag se över mina egna möjligheter för en god ålderdom. Vilka brott är inte begångna än? Hur kan jag fylla min kassakista till bredden? Samtidigt som jag får spänning i tillvaron. Fast för säkerhets skull tänker jag hålla mig inom lagens råmärken.
Vi har säkert alla möjlighet att göra något utifrån de förutsättningar som vi har. Jag kommer att använda mig av en av mina färdigheter, det skrivna ordet. Men att berätta om härliga, festliga rån och kidnappningar av god konst det överlåter jag med varm hand till Catharina.

torsdag 20 september 2012

Vinterinspiration.

Idag är det en mellandag sett ur mitt arbetsperspektiv. De två första kapitlen i "Min är hämnden" är färdigbearbetade och har gått för påseende till mina kollegor. Likaså synopsisen, som jag i och för sig skulle kunna göra lite fylligare, men vi har fortfarande en vecka på oss innan projektet ska presenteras för förlaget. Den dagen som i dag är ska jag jobba med vintriga texter. Utanför fönstret växlar molnigheten och solen tittar fram då och då. Det är höst med ett stråk av sommar kvar. Vi har ännu inte haft frost och i landen blommar både ringblommor, krasse och dahlior. Solrosorna lyser också fortfarande glatt mot den grå husväggen.





Här krävs krafttag för att få den rätta inspirationen. Hittade några häftiga bilder i arkivet. Overkligt och ändå är det säkert inte långt borta om inte den så omtalade globala uppvärmningen slår till med oanad kraft. Jag gillar vinter, bara det inte är snöstorm och drivis.


På min agenda finns både en novell och en roman. Den senare har synopsis klar, men jag inväntar kommentarer från fictionchefen på en av våra större veckotidningar. Så valet faller på att göra klart novellen. Jag började på den igår kväll, men blev inte nöjd. Suddade allt när jag kommit halvvägs. Det är inte likt mig, men jag tror att jag hade svårt att landa i den rätta årstiden. Nu när jag mediterat en stund över vinterbilderna kommer resultatet säkert att bli mycket bättre.

måndag 17 september 2012

Stenar i Småland.

Den som väntar på något gott väntar väl aldrig för länge, eller? Jag är taggad inför arbetet med "Min är hämnden" och tänkte titta igenom Kjells litteraturlista. Inte en enda av de böcker som han använt fanns på biblioteket i Nässjö. Alla fick beställas från annat håll. Så nu får jag snällt vänta.
Men där fanns en finfin fotoutställning på biblioteket. Gigantiska bilder av småländska stenmurar. De har sitt ursprung i boken "Stenminnen, de småländska stenmurarna ett kulturarv". Dessa spännande murar låter tankebanorna återvända till mina Holavedsbrudar och andra stenprojekt i smålandsskogarna. Här och var kan man träffa på riktigt gamla broar och då känner jag hur jag vandrar med dem som gått före före mig.

Vägbro daterad till 1500-tal.
Jag arbetar med mina olika historiska romaner sida vid sida, vilket kan tyckas knepigt. Men de skiljer sig ändå markant åt och det gör att jag kan hålla isär dem. Det som brådskar med "Min är hämnden" är att vi tre som arbetar med boken ska träffa ett bokförlag redan på bokmässan om en och en halv vecka. Då kan det kännas bra att ha åtminstone ett eller två kapitel så pass läsbara att de går att visa upp. Meningen är ju att förläggaren ska skrika wow! Nåja, jag hoppas i alla fall att hon ska säga att det kan vara något att gå vidare med. Och nu hänger det på mig... vår dörröppnare gjorde ett bra jobb och nu förväntar jag mig själv att följa upp det.
Persongalleriet i boken hänger likt en rosa symfoni på en garderobsdörr och utgör en häftig konstrast mot ovanstående bild.

Här hänger de, Emanuel, Sigrid Birgersdotter Grip och alla de andra, som lever sina liv i "Min är hämnden".
Jag har en idé om hur vi kan bygga upp vissa sekvenser i boken som i originalmanus bara nämns med en mening eller två. Men först vill jag studera Kjells källor lite närmare. Åh, om jag bara kunnat fråga. Det är så svårt att veta var gränsen går för vad han hade tyckt vara okey att ändra. Men å andra sidan vet jag att redaktörer och förläggare går hårt åt manus som lämnas in och som författare kan man ibland bli gråtfärdig för mindre, så nu får jag bestämma mig för att lita på mig själv, mina medförfattare och förläggaren.

torsdag 13 september 2012

En hämnd som visade sig vara två.

Det är en märklig historia "Min är hämnden". Undrar vart detta ska leda? Både storyn i sig och arbetet med boken. Ramarna finns där, personerna, miljön och handlingen - allt är klart. Men ändå inte!
Häromdagen satt vi och filade på baksidetexten. Kan synas vara en konstig ända att börja i, men vi behövde en kort och målade beskrivning att presentera för de olika förlagen. Då kom en intressant upptäckt i dagern. Det här handlar inte om en hämnd utan om två, som är nära sammanlänkade i ett spännande mönster.
Författaren Kjell är inte längre i livet och vi kan därför inte ställa alla frågor som vi har till honom. De får bli obesvarade eller kanske kan vi resonera oss fram till svar, som skulle kunna vara med sanningen överensstämmande.


Arbetet har börjat och det blir något av payback-time för oss tre, som ska slutföra det Kjell inte fick möjlighet att göra. I tanken tänder jag ett ljus för Kjell och jag hoppas att han på något sätt kommer att veta att vi arbetar med hans bok.
Nu är det inte bara denna bok som tittar ut ur min pipeline. Jag har också ett otroligt spännande projekt för magasinet Gods och Gårdar framför mig. Jag som älskar stooora hus och vacker inredning ska nu äntligen fullkomligt få frossa bland gigantiska kök och överdådiga matsalar. Jippi! Och det verkar som om också "Drömhem och Trädgård" kan komma att höra till mina uppdragsgivare.
Visst verkar det som om jag gör för många saker och har det rörigt omkring mig. Men det är en synvilla eller kanske tankevilla. Jag gör en sak åt gången och jag har sett till att inte ha alla mina ägg i en och samma korg.

måndag 10 september 2012

Östra Vätterbranterna.

Undrar om de skulle skratta de kära Holavedsbrudarna om de fick veta att deras hemtrakter numera tillhör biosfärsområde Östra Vätterbranterna. Området omfattar tio socknar i Jönköpings län, från Tenhult i söder till Gränna och Adelöv i norr. Och skulle de hört klockringningen igår klockan 15.00 från samtliga kyrkor i de berörda socknarna skulle de säkert trott att det var ofärdstider på gång.

Vem kan ha slitit ut dessa skor?
Jag har hamnat i en spiral där jag hellre läser vad andra skriver än jobbar med mitt eget. Visst, jag måste läsa för att få inspiration, för att samla kunskap och för att bli bättre. Men läsandet får inte ta överhanden, inte heller bli en bra ursäkt.
På agendan för september månad har jag både en vinternovell och en vinterroman. Inte helt lätt att ta tag i en dag som denna då solen skiner över Björkelund och hösten fortfarande håller sig på avstånd. Jag har lite svårt att föreställa mig snö som vräker ner och nordanvind som viner runt husknuten.
Samma agenda talar om för mig jag borde använda de nya postit-lapparna som jag inhandlat i syfte att revidera plotten för del ett av Holavedsbrudarna. De uppför sig inte riktigt som jag vill, utan styr och ställer själva. Det innebär att jag måste rätta mig efter dem och till det behövs glatt färgade lappar med klisterremsa. Så nu slår jag dövörat till den vackra hösten och ställer in mig på snöyra. Den kommande romanen utspelar sig i ett litet småländskt samhälle där det mesta går på halvfart. Men så en dag händer det. Den rödhåriga Anna-Bella Birgersdotter intar scenen iklädd storskjorta och snickarbyxor som hålls uppe av ett läderbälte med ett enormt glittrande strasspänne. Kan det vara nåt?

fredag 7 september 2012

Helenas hämnd av Gustavsdotter.

Det är skrämmande vad en bok kan förvrida och ställa till det i  min vardag. Då och då händer det, det som jag borde vaccinerat mig emot vid det här laget. Jag kan inte släppa boken. Den sitter som fastklistrad vid min kropp eller är det en magnetisk kraft kanske. Hur som helst en sådan bok följer med mig vart jag än går. Den här gången pratar jag om "Helenas hämnd" av Maria Gustavsdotter utgiven på Historiska Media


Jag har alltid haft en viss förkärlek för historiska romaner och jag kräver ganska mycket av dem för att jag ska fångas av berättelsen. Personporträtt och miljöskildringar måste kännas trovärdiga. Maria Gustavsdotter har lyckats trollbinda mig så till den milda grad att jag lagt mitt eget skrivande åt sidan någon timma då och då för att få läsa. Det sjuka barnbarnet fick snällt vänta med sina spel tills mormor läst ännu några sidor i boken. Huvudpersonen, Helena blir för mig verklig. Jag har skrattat med henne och åt henne, jag har våndats tillsammans med henne och jag har legat vid hennes sida i kapellet och bett.
För någon månad sedan träffade jag Maria i hennes hem i Uddevalla. Jag var där tillsammans med en fotograf för att göra ett reportage. Vi stannade i många timmar. Det blev mycket prat och långa diskussioner kring skrivandets konst. Jag upptäckte att vi hade samma teknik för research i historiska verk, glatt färgade postit-lappar som stack ut från boksidorna likt myriader av vimplar.
Nu ser jag fram att få träffa Maria på Bokmässan i Göteborg och jag hoppas att vi får den stund som vi planerat över en kopp kaffe. Men jag misstänker att hon kommer att vara ett eftertraktat byte.
Helenas hämnd finns bland annat att köpa här och här.

tisdag 4 september 2012

Kaffe med rån.

Visst är det fantastiskt! Att någon äntligen har kommit på att det är dags för pensionärerna att ta ton. Catharina Ingelman-Sundberg har verkligen slagit huvudet på spiken. Och sedan reser hon land och rike runt och bjuder på kaffe i mugg och sådana rån som det går att knapra på.
Boken "Kaffe med rån" kom in genom vår dörr tillsammans med maken för några dagar sedan. Sedan dess har jag hört honom skratta högt och hjärtligt många gånger. Tilläggas bör att han inte är så lättroad till vardags. Och jag har inte fått läsa så mycket som en stavelse än. Det är inte riktigt rättvist.


Varje gång jag närmar mig denna skatt påpekar han att den tillhör honom och att jag får vänta på min tur. Medan jag gör som han säger tittar jag på omslaget. Kvinnan på bilden skulle mycket väl ha kunnat vara min mor. Precis den typen av kläder bar hon och rollatorn... Så synd att hon inte fick uppleva den här boken. Min mamma Margit älskade att läsa, hon var en riktig allätare. Och när vi strax innan jul förra året delade upp hennes hem var det bokhyllan som stod i fokus, innehållet alltså. Där hittade vi alla många godbitar och det blev bara ett fåtal böcker som skänktes till loppisen i kvarteret bredvid.
Margit var en äkta holavedsbrud även om hon inte visste om det förrän på ålderns höst. Och då gjorde hon flera resor till dessa trakter och hon kände in bygderna och insöp miljön. Hon skrev gärna dagbok och långa brev, min mor. Kanske hade hon skrivit böcker också, om hon hade kommit på tanken...