onsdag 28 november 2012

Det är vägen som betyder något.

Det här med vägar har alltid fascinerat mig, vare sig det handlar om världsliga sådana eller själsliga. Vägen är viktig och kanske på flera sätt mer betydelsefull än själva målet. För om inte vägen betydde något skulle vi aldrig komma fram till några mål. Målgången är i ett tidsperspektiv mikroskopisk i förhållande till resandet. Tänk bara all den tid det tar att skriva exempelvis en novell. Det börjar med en idé, fortsätter med en research av olika omfång och sedan blir det kanske en resa över tangentbordet som genererar 15 000 tecken. Målet är att se alstret i veckotidningen, tar mindre än en minut.

Det var från Ulgestorp han kom, Karin/Catharinas andre make och far till Ingrid.
Resan som leder till en hel bok kan vara lång som flera månader, ett år eller till och med flera. Om inte den resan vore mödan värd, skulle det aldrig bli några böcker. Tur att vi har skyltar utmed farleden att klamra oss fast vid ibland. Eller skyltar som pekar mot ett nytt och bättre mål eller som visar på en smartare väg.

De barn som det varnas för här är nog vuxna vid det här laget.
Det finns också skyltar som varnar för annalkande fara. Då gäller det att vara observant vare sig resan är verklig eller fiktiv. Att våga ställa sig på bromsen och kanske sudda så där en 50 000 tecken kräver mod. Och i det läget är det inte konstigt att vi författare fäller några tårar över den spillda mjölken.

Ett möte med det okända i det okända.
Ibland får vi en chans att stanna upp. Möten är alltid spännande. Det kan handla om möten med vänner från både denna värld och andra fiktiva världar. Jag stöter ofta på mina karaktärer i alla möjliga miljöer. Ibland även där de inte hör hemma. Det kan bli direkt pinsamt när Kerstin Svensdotter plötsligt står där i kön på ICA eller när Anders Svensson sitter bakom ratten på lokalbussen.
Är det någon som tycker att jag borde kontrollera min fantasi? Hoppas inte, för det är så här mina historier kommer till.

torsdag 22 november 2012

Årets julhandel står för dörren.

Just nu går produktionen på högvarv. Jag laddar precis som julhandeln. Alla vill vi slå nya rekord. Mitt mål är att producera fler ord, som blir till meningar, som blir till kapitel... Det är så roligt när det flyter på och idéerna trängs. Jag formar, skapar och modellerar.

Detta kan vara julhandel för mig.

När jag inte sliter på tangentbordet fungerar jag som hantlangare i en köksrenovering. Inte mitt kök, men roligt ändå. Allt som tenderar att bli något utöver det vanliga får mig att gå igång på alla cylindrar. Det finns ytterligare ett kök i mina tankar, ett sanslöst udda och vackert kök. Något som läsarna av Gods & Gårdar kommer att få njuta av någon gång 2013.

Här ska det bli kök.

Långsiktighet och roligheter att se fram emot håller mig i toppform. Till våren/sommaren kommer ett härligt projekt att sjösättas. Något Helt Annorlunda ska se dagens ljus i min syster ladugård. Haha... kanske fick det till och med ett namn, nu i detta ögonblick. De tre orden använder jag då och då, en gång blev det en novell. Nu blev det något helt annorlunda, igen!

fredag 16 november 2012

Arge Snickarn inspiration för författare.

Nu har det gått några veckor sedan jag höjde min ribba och ökade tempot. Det fungerar bättre än vad jag trodde. En av lösningarna är Arge Snickarn. Hur lång tid tar det? En ypperlig fråga att besvara. Sedan går det inte lika lätt att smita undan, dricka en extra kopp kaffe eller snacka för länge i telefonen. Det är god medicin vad det gäller andra sysslor också för den delen. Och har jag inte gjort klart, då får jag jobba över, så är det bara.
Den gångna veckan har jag skrivit två short stories till veckopressen. Redigerat och skickat in fyra noveller och skrivit två romankapitel. Det tycker jag kan ses som ett gott resultat.

Skvallerspegeln, ett härligt redskap för oss författare.
Eftersom jag egentligen gillar avslut, så kan det emellanåt vara jobbigt att skriva romaner. Men om jag sätter mina mål närmare i tiden och inte drar ut på allting, så blir jag mer inspirerad. Jag har också lärt mig att jag kan framkalla inspiration genom att titta på bilder. Där är jag lyckligt lottad, eftersom jag har en enorm bildbank att tillgå. Ibland fyller jag förstås på den också.

Ett ljuvligt arrangemang.
Sammantaget så tror jag att vi författare är olika och jag tillhör dem som gillar tempo. Och jag vill ha en stor och bred produktion. Jag siktar inte mot nobelpriset och inte heller behöver jag bli recensenternas favorit. Men jag vill bli läst av många! Att då skriva för veckopressen är en utmärkt kanal, så det kommer jag att fortsätta med.

måndag 12 november 2012

Margit Sandemo, ett unikum.

Vem har inte i sin ungdom läst något av Margit Sandemo? "Sagan om Isfolket" var en bestseller av stora mått. Men jag minns så väl alla nedlåtande kommentarer, särskilt från Sandemos egen generation. Och visst kan man klassa hennes böcker som sagor för tonåringar. Men det var spännande sagor och många var vi som samlade dessa pocketböcker i långa rader i bokhyllorna. Idag har jag inte en endaste bok kvar och det är jag lite ledsen för. Det var inte bara böckerna som sålde utan även diverse tillbehör som exempelvis alrunan i form av ett hängsmycke. Den fanns att få både i guld och i silver.


Margit Sandemo började skriva i 40-årsåldern och under en period av 19 år hann med att ge ut inte mindre än 105 böcker. Imponerande! Jag tycker att det är imponerande eftersom hennes böcker hade något som fängslade så pass att så många köpte och läste dem. Det fanns en tid då hon var bannlyst på de svenska biblioteken. Kanske är det så än idag. Hon var inte heller rumsren på ett äldreboende på den västgötska landsbygden. En kvinna i personalen där köpte massor av Sandemos böcker på loppisar på uppdrag av de boende. En service som den lokala bibliotekarien inte tänkte tillhandahålla.
I den aktningsvärda åldern av 86 år har Margit Sandemo kommit ut med sin självbiografi "Livsglädje", i vilken alla vi hennes fans kan få lära känna henne riktigt ordentligt. I mina ögon är hon en grand old lady med en fantastisk författargärning bakom sig. Det handlar inte om att bli recensenternas guldkalv utan det handlar om att fånga miljontals läsare. Och det har Margit Sandemo lyckats med!

tisdag 6 november 2012

Nu nafsar jag dem snart i hälarna, Wiesner och Cartland

Tänk, nu kan jag se den framför mig. Hela serien med böckerna i sviten om Holavedsbrudarna, som står där i bokhyllan och bara väntar på att bli lästa. Och de kommer att bli fler än de tre som jag planerade från början. Mitt material räcker till många böcker. Med min nya arbetsfilosofi så vet jag att jag kan få upp farten.


Här ser ni omslaget till "Gästgivarens Dotter", som är första delen i Holavedsbrudarna. Så häftigt. Det ÄR Kerstin Svensdotter som är på väg mot hemmet i Humlefall. Vad väntar henne? Jag vet medan ni andra få ger er till tåls. Att redan tidigt i skapelseprocessen ha omslaget klart kan bidra till ökad kreativitet och inspiration. Något som jag starkt tror på och som jag redan känner en sanning att ta till sig.

måndag 5 november 2012

Mina försök att tävla med Barbara Cartland

Då har det gått en vecka och det är dags för att se vad jag åstadkommit. Jag har fortfarande inte nått den disciplin som jag så hett önskar mig. Men jag har kommit en bit på väg. Inte lätt för en sådan otålig person som jag, som vill ha resultat här och nu. Men planen låg på fem kapitel och det blev två. Utan plan kanske det bara blivit ett.
Så den här veckan ska det blir tre kapitel. Min arbetsvecka får helt enkelt inte ta slut innan dess. Det gäller att hitta tillbaka till inspirationen och det gäller för mig att göra avslut. Det senare tycks vara knepigt. När jag lyckas med att avsluta något måste jag också påbörja något nytt. På något sätt känns det lättare att hänga kvar i gammal trygg text. Samtidigt som ett helt vitt "ark" har oändligt med möjligheter.
Kan inte låta bli att fundera på hur hon tänkte och hur hon jobbade, Barbara Cartland. Hon måste ha förfärdigat sina böcker på en skrivmaskin eller kanske till och med för hand. Inte så smidigt att sudda, ändra och flytta textavsnitt. Alltså har jag det bättre förspänt på många sätt. Tekniken har sina fördelar.


Helgen som gått har varit en helg som får oss alla att tänka på de nära och kära som inte längre finns i vår närhet. Kyrkogårdarna har varit översållade med tända lyktor och vackra dekorationer. Eftersom jag vurmar för mer liv i och kring våra kyrkor tycker jag att det är fantastiskt att seden att besöka kyrkogården vid allhelgona har blivit så populär. Också sättet att dekorera gravarna har förändrats och blivit mer personligt och mer tillåtande. En kyrkogård kan vara en mycket inspirerande plats, för den som söker något utöver det vanliga.
Nåja, nu ska vi se vart den här veckan leder. Målet är tre kapitel. Jag ger mig själv en lyckospark och sätter fart.