Horan i häktet

Ulrika Jansdotter, en av huvudpersonerna i "Där svartfåglarna dansar", har begått ett brott. Inte vilket brott som helst, hon har låtit kärleken ta överhand och sopat sitt förstånd under mattan. Att som ung kvinna under 1800-talets första hälft falla för frestelsen att prova på älskogens sötma låter sig inte göras ostraffat.

Kan det ligga ett barn begravt utanför denna mur?

Januari månad 1822 i Lommaryds socken

Väggarna dröp av fukt. Över jordgolvet förflyttade sig en fet råtta makligt. Ulrika låg ihopkurad på den smala träbritsen. Hennes kropp värkte och magen kurrade. Varje morgon fick hon en bit bröd och ett stop med vatten. På kvällen serverades en blaskig soppa. Det var allt. I en hel vecka hade hon suttit här och väntat på att bli rannsakad.

Det var tid för vintertinget i Hullaryd. En tillställning som fick alla att gå man ur huse. Tinget lockade fler människor än Mickelsmässmarknaden.

Någon hade skvallrat på henne. Den närmsta tiden efter barnets födelse hade ingenting hänt. Bengt och Anna Maria hade på nåder tagit tillbaka sin piga. Kanske mest för att hon i lönndom fungerade som amma åt Nils. Ulrika hade gott om mjölk och den rosenkindade babyn var konstant hungrig. Utåt sett var hon den samma men under ytan vilade en sorgsenhet, som hon hade svårt att tygla. Värst var det under nattens mörka timmar. I drömmens värld kom lilla Katharina till henne. Natt efter natt svor Ulrika sin ed. Hon lovade vid jungfru Maria alla mödrars helgon att hon skulle ge sin dotter en hederlig begravning.

Var det här Ulrika satt i väntan på rättegång?

Nå, hur kommer det att gå för Ulrika? Kommer Anna att kunna sträcka ut en hjälpande hand från 2000-talet?  i böckernas värld är allting möjligt och jag är kreatören även om både Ulrika och Anna från och till går sina egna vägar. Då svingar jag mitt lasso och halar in dem igen. Under redigeringen som pågår som bäst försöker jag ha strama tyglar, men ibland tillför deras utflykter en ny dimension till handlingen.