fredag 31 maj 2013

Bokbloggsjerka vecka 22

Solen skiner och vid horisonten kan jag ana några åskmoln. Det är en aning kvavt. Frågan i bokbloggsjerkan denna vecka är:

Vilket är ditt favoritformat när det gäller böcker? Och jag behöver inte begränsa mig till ett format och det var lite tur det, tycker jag.

Min första tanke är inbundna böcker, absolut. Det beror på att jag gillar att ha böcker i min bokhylla och jag tycker att det är så vackert med alla ryggar. Jag ställer upp böcker lite här och var i huset, som dekoration och då funkar de inbundna bäst.

Det är alltså ur en estetisk synvinkel som jag väljer inbundna böcker. Mitt mer praktiska och ekonomiska jag säger pocket förstås. Jag vill fortfarande kunna ta på böckerna och jag vill väldigt gärna äga dem. Ljudböcker kan vara helt okey, men då blir det en annan upplevelse. Jag tycker inte att det är samma sak att läsa en bok som att lyssna på den.



Så har vi då också nymodigheten E-bok. Jag har köpt och läst en enda bok på detta sätt hittills och det var tro det eller ej, "Femtio nyanser av honom". Anledningen var att jag ville ha den snabbt och till ett överkomligt pris. Till min stora förvåning upptäckte jag att det kändes hyfsat bra att läsa den från skärm.
Summan av kardemumman är att de flesta format säkert har sina fördelar. Men på det hela taget håller jag fortfarande den inbundna boken så att säga om ryggen.

torsdag 30 maj 2013

En makalös kontrast!

Vägen består av två hjulspår och den går brant uppför. Den gamla odlingslandskapet bjuder generöst på sin prakt. Ängsmark, stenrösen och blommande körsbärsträd. Utsikten är hänförande! Tänk att just här har människor rört sig i 500 år, kanske 700 år eller vem vet om det inte stod någon just här och beundrade utsikten för 1000 år sedan. Tanken svindlar.

 Vireda socken i Smäland.
Sedan går det nerför en bit och så tar det stopp. Här står redan två bilar parkerade, långt ute i ingenstans. När jag öppnar bildörren hör jag koltrasten sjunga och på avstånd två röster. Jag följer det mänskliga ljudet och hamnar mitt i ett hus eller snarare det som en gång varit ett hus. Här jobbar arkeologerna Anna och Ådel. Projektet är helt vansinnigt intressant och spännande. Om Bollarp sjätte säsongen finns det mycket att läsa på Arkeologi i Jönköpings län.

Rester av en eldstad.
Jag har under flera år följt utgrävningarna i Bollarp, Vireda socken i Småland. Idag tittade jag närmare på det boningshus som förmodligen har anor i det avlägsna 1300-talet. Här gick en gång kyrkvägen och säkert var det liv och rörelse. Idag öde och otillgängligt. Den tidigare utgrävda 1500-tals gård har gått att knyta till tre generationer namngivna personer. Mer om detta finns att läsa här.

Utjorden Bollarp.
Medan jag står mitt uppe i denna historiska upplevelse kommer 2000-talet till mig utan att jag kan värja mig. På håll, men tillräckligt nära för att överrösta koltrasten, hör jag en truddilutt. Hemglassbilen! Verkligheten knackar på dörren.

måndag 27 maj 2013

Betvingade av Simona Ahrnstedt

I flera månader låg den och väntade. Till slut var den nästan just betvingande. Jag kunde inte motstå frestelsen trots att jag hade annat som borde gått i första hand. Denna bok har beskrivits och omskrivits på både längden bredden och tvären. Så därför tänker jag inte ge någon resumé av innehållet.

Kung Magnus Eriksson 1316 - 1374
Simona Ahrnsteds avsikt är att låta läsaren backa i tiden, ända till 1300-talet. En tid som jag själv är barnsligt förtjust i och där jag gärna tillbringar många timmar, vare sig det är i en bok, på film eller på ett museum.
Medan jag läste boken åkte jag berg- och dalbana. Ena stunden applåderade jag hennes karaktärer och miljöbeskrivningar. Andra stunden undrade jag varför jag över huvud taget fortsatte att läsa.
Det tog många sidor innan jag kunde sätta fingret på vad det var som drog ner trovärdigheten i den annars utmärkta storyn och intrigen. Boken omslöt mig inte helt och fullt som jag hade förväntat mig. Där fanns något som jag inte kunde sätta fingret på till att börja med. Men så blev det uppenbarat. Det handlade om ordval, ett ord här, ett uttryck där.

Magnus Erikssons sigill.

I min värld hör inte "luddig hjärna", "gatubarn" och "strösslade ädelstenar" hemma på 1300-talet. Jag menar inte att det är lämpligt att använda ett gammaldags språk utan snarare att kanske välja ord som inte är nyligen uppfunna. Till denna samling hör även "stänga ner hjärnan" och "peka med hela handen".
Jag tycker inte heller att en duktig författare som Simona behöver skriva "log ett litet leende". Mälaren är heller inget hav!
För mig känns bitar av boken som ett hastverk. Det är synd eftersom den är stark i storyn och i karaktärerna. Vad som förvånar mig mest är det magnifika slutet. Här lyfter hela boken och får vingar. Tänk om Simona hållit den nivån rakt igenom, vad månde det då ha blivit?

Betvingade finns att köpa bland annat här och här.

Andra bloggar som recenserat "Betvingade" av Simona Ahrnstedt utgiven på Damm förlag:
CRM Nilsson
Trying to follow my dreams
Books on my mind
Bokparet

söndag 26 maj 2013

Att läsa en trerätters

Mitt i slutfasen av arbetet med "Min är hämnden" blev jag och mina co-writers bjudna på en trerätters lunch. Enda förbehållet var att vi skulle tycka till och besvara några frågor om dukning och anrättning. Att få äta sig igenom en examensuppgift bara så där, kändes verkligt lyxigt.

Medan jag åt, funderade jag över hur jag upplevde lunchen och jag diskuterade med mina bordsgrannar. Vi pratade om presentationen och synintrycket, vi pratade om smak och originalitet. Det var en helt ny upplevelse för mig att penetrera allt jag stoppade i munnen.

Maten var god och kocken Greger hade lyckats väl med sin uppgift. Efterrätten som bestod av cheesecake med körsbärssås var en riktig fullträff.En tanke slog plötsligt rot. Tänk om jag skulle göra likadant med böcker, komponera en meny antingen till mig själv eller någon jag tycker om. Vilken kul present att ge bort! Tänk er något litet och lättläst till förrätt, något tyngre, kanske en riktig tegelsten till huvudrätt och så till sist något sött till desserten.

fredag 24 maj 2013

Bokbloggsjerka vecka 21

Då står det klart och tydligt fredag i almanackan igen. Den här veckan undrar Annika kort och gott om jag läser om böcker.
Och det händer, även om det är sällsynt. När jag väljer att läsa om en bok beror det oftast på att jag har en frågeställning inför den boken som jag vill försöka få klarhet i.
För det första har jag läst om böcker som jag läste i min ungdom. Då handlar det om klassiker som Montgomerys "Anne på Grönkulla" och "Pollyanna" av Eleanor H. Porter. Dessa var det länge sedan jag läste. Kanske är det dags igen. Skulle kunna testa dem på engelska för övnings skull.

 


Jag läser även om böcker för att jag vill studera exempelvis författarens miljöbeskrivningar eller karaktärer. Ibland är det språket som sådant som jag vill titta närmare på. Som exempel på detta kan jag nämna Rosamunde Pilcher och Nora Roberts.
Läsa om en bok för nöjes skull tror jag inte att jag skulle göra. Lägger nog hellre den tiden på något helt nytt, även om jag tycker att det är synd att jag inte tar mig den tiden. Vill egentligen inte tänka så, men tråkigt nog är tid en bristvara.

onsdag 22 maj 2013

Dödskallar

Idag lutar jag mig tillbaka och läser. Låter väl bra och bekvämt på alla sätt. Det är bara det att jag läser "Min är Hämnden". Sinnena är på helspänn och pennan i beredskap. Nu gäller det att hitta alla tokerier och trådar som har lösa ändar.
Jag gillar att möta Emanuel, Sigrid och alla de andra igen. Nu har jag hållit mig borta från dem i mer än en vecka och jag saknar dem. Men jag önskade att jag kunde vara en aning mindre kritisk. Storyn är bra, den behöver bara filas till.

Skallar funna vid utgrävningar av Kronobäcks kloster. Lägg märke till de läkta skadorna.
Mycket av det som utspelar sig i "Min är Hämnden" kan verkligen ha inträffat. Somligt är till och med historiskt belagt. Det är den här typen av texter som jag gillar att jobba med. Att vistas i ett gränslandskap mellan verklighet och fiktion kittlar min fantasi och bär upp mina vingar. Här flyger jag gärna lite extra högt.
Vi är flera som läser texten och det är så spännande och intressant att ta del av de andras tankar och funderingar.
Några förslag till bokomslag håller också på att arbetas fram. Vi knyter ihop säcken och snart håller jag boken i min hand.

tisdag 21 maj 2013

Visingsborgs Slott

Just nu sitter jag på flera stolar och har många bollar i luften. Frågan är vilket ryggstöd jag borde luta mig mot och vilken boll som ska fångas upp. De kära Holavedsbrudarna stökar runt och stör i vanlig ordning. Ibland vet jag vad de vill och ibland inte. Den fristående delen "Synden går i arv" har ännu inte hittat sin modell. Men den är bonusmaterial till sviten om kvinnorna som levde i skogsbygden mellan Småland och Östergötland.

Visingsborgs slott på Visingsö.
Flera av dessa kvinnor hade anledning att besöka fängelsehålorna på Visingsborgs slott. För oss som lever nu är det svårt att föreställa sig den känsla av vanmakt som de säkert kände. Straffen var hårda även för mindre förseelser. Kärlek utanför äktenskapets trygga hamn kunde innebära att de inblandade fick plikta med sina liv.

Var det genom den här porten de kom, Jon och Kerstin?
Domböckerna ger en bild av hur det kunde varit. Samtidigt som jag kan förstå deras rädsla för överheten ser jag också att de njöt av underhållningsvärdet av förhandlingarna vid tinget. Jag kan till och med ana att det emellanåt skapades intriger för att få ha en roll framför skranket. Den tidens nöje så att säga.

Kanske satt Lars Thoresson bakom det här gallret?
Lars Thoresson har funnits i verkliga livet. Så också hustrun Kerstin och brodern Jon, som faktiskt var länsman. Många som nåtts av lagens lång arm fick tillbringa kortare eller längre tid på Visingsborgs slott. Där satt de i fuktiga och mörka celler medan Brahe-ätten slog klackarna i taket några trappor upp.

söndag 19 maj 2013

Barnmorskan i Hope River



Barnmorskan i Hope River är en läsupplevelse. Patricia Harman har gått in i rollen som Patience Murphy och krupit in under hennes skinn på ett sätt som om de vore en och samma person. Boken är skriven i jagform och så skickligt gjord att den upplevs som en sann historia. Normalt sett brukar jag inte uppskatta böcker skrivna i första person. 


Här skildras vänskapen som växer fram mellan de människor som lever sina liv utmed Hope River. Många udda själar flätas samman, både på grund av omständigheter med också på grund av att de kommer att tycka om varandra. Trots att vi befinner oss på 1930-talet i West Virginia suddas gränserna mellan svarta och vita ut. Här och var sticker fördomarna fram, men i botten finns en varm mänsklighet som inte tar hänsyn till varken hudfärg eller social status.


Barnmorskan Patience möter kvinnor i deras mest utsatta position, under barnafödande. Patricia Harman beskriver förlossning efter förlossning med inlevelse och närvaro som är så stor att det som borde bli tjatigt blir spännande och intressant. Vid sidan om sitt arbete växer Patience som människa och bearbetar sitt eget liv. Barnmorskan i Hope River blir verklighet, läsaren gläds, gråter och kämpar tillsammans med Patience och Bitsy.
Boken har nyligen kommit på Historiska Media. Den finns också att köpa här eller här.

Andra bloggar som också recenserat "Barnmorskan i Hope River":
Bokparet
Kulturdelen
Erikas Bokprat

lördag 18 maj 2013

Nu flyter det på igen

 
Rader hämtade från "När manuset fastnar i en T-korsning", av författare Sofia Hallberg, bloggare på Litteraturmagazinet.


"Om du är osäker på vilken väg ditt manus ska ta, om du inte har någon magkänsla som visar vägen, om ditt hjärta inte längre pratar med dig så finns det som jag ser det tre alternativ:
1. Ställ frågor. Vad skulle hända xx om han tar det här beslutet?
Frågor är för övrigt ett fantastiskt sätt att gödsla kreativiteten. (Om du just nu sitter med skrivkramp är frågor bästa medicinen.)
2. Berätta dina val, utan att värdera dem, för några du litar på och be dem om råd.
3. Skriv båda alternativen! Om du visste hur många gånger många manus har skrivits om skulle du häpna. Kanske vet du först efteråt vilken berättelse som blev starkast?





Och om jag ska avsluta med ett generaliserande råd så är det att du ska fråga dig själv vad du vill uppnå med din historia. Håll dig till den röda tråden (som du ska ha rullat ut redan på första sidan) och utsätt dina karaktärer för ordentliga konflikter (inre eller yttre). Våga utmana både dina gestalter och dig själv!"

Precis så är det... dessa rader kommer att hjälpa mig vidare idag i mitt arbete med följetongen "Synden går i arv". Det märkliga är att det här är sådant som jag egentligen vet, men måste påminnas om gång på gång. 

fredag 17 maj 2013

Bokbloggsjerka vecka 20

Veckorna går så fort. Jag har mycket att läsa och ännu mer att skriva. Trädgården får sköta sig själv i år. Kanske blir det bäst så. Det vilda är vackert, eller hur?
Veckans fråga från Annika!
Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot förmodan inte gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan idag.
På väg till mig är "Det medeltida Stockholm", en arkeologisk guidebok av Elisabet Regner och utgiven på Historiska Media.


Jag längtar efter boken och jag längtar till Stockholm. Det ska bli så roligt att vandra runt med "nya" glasögon på näsan. Historia i alla dess former är mums för mig.
Sedan tänker jag inom de närmaste dagarna beställa Dan Browns senaste, "Inferno". Men jag lugnar mig lite.


Det finns en baktanke, eller två. Dan Browns böcker uppskattas av den andre bokslukaren i huset och med lite tur kanske han tar på sig den utgiften. Jag har också noterat att Mors Dag infaller inom en snar framtid. Ett hårt paket skulle passa mig utmärkt.


torsdag 16 maj 2013

Bokbytardagen!

Idag är det den  dag då boken verkligen är i centrum. Byt en bok med någon! Själv skriver jag som bäst på följetongen "Synden går i Arv" och hinner därför inte leta upp någon att byta med. Kom då på att jag lever ihop med Snuttegubben, som är en stor läsare av böcker som jag inte läser. Han i sin tur läser sällan det jag läser. Eftersom han inte är hemma tänker jag arrangera ett byte med lästvång.


I hans hylla hittade jag "Den samvetslöse" av John Grisham. Har aldrig läst något av denna författare, men hört så mycket mer. Alltså hamnar den boken i min hög av det som ska läsas.
I utbyte får Snuttegubben "Arvet" av Tamara McKinley. Inte alls hans stil. Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem.
Nu när jag undersökte saken närmare upptäckte jag att han inte har någon att läsa hög alls. Beror säkert på att han läser så mycket mer än vad jag gör i antalet timmar sett. Men jag skriver desto mer, oftast upp till 10 timmar om dagen. Dessutom är han mer rationell i sitt läsande. En bok åt gången är hans paroll.
Själv lägger jag gärna på hög i den tron att jag kommer att hinna... Snart!

tisdag 14 maj 2013

Det blev en Lars Thoresson istället

Ibland sker det konstiga saker. Jag uppfann en ny, men fullt möjlig Holavedsbrud. Jag skapade hennes liv och fyllde på med karaktärer, både sådana som en gång levat och rena fantasifoster. Men se denna fiktiva dam ville inte leva något liv alls. Hon stod och stampade på en och samma punkt hela tiden... stamp... stamp... stamp. Sur, otacksam och ovillig.
Istället hörde jag ekot genom seklerna. Någon ropade "berätta min historia". Jag hörde en mansröst, som blev allt mer högljudd medan dagarna gick. Till sist förstod jag vem han var. Det var Lars Thoresson som kallade.


Från andra sidan både socken- och landskapsgräns pockade han på min uppmärksamhet. Och visst har han en sällsam historia att berätta. Lars kom till världen gissningsvis i slutet av 1590-talet, någonstans i de norra delarna av Holaveden.
Han växte upp i ett land där krigen avlöste varandra och han blev tidigt uttagen till strid. Kanske var det detta som formade honom till den han blev eller var det en kombination av arv och miljö? Vad var det som han gav vidare till sina barn? Hur kom det sig att det blev som det blev? Lars var både hyllad och hatad, belönad och straffad.
Nu skriver jag följetongen "Synden går i arv". Denna kortroman kan läsas som en introduktion till romansviten om Holavedsbrudarna. Det kan komma fler introduktioner och förhistorier. Holaveden vimlar av människoöden i alla dess former.


fredag 10 maj 2013

Bokbloggsjerka vecka 19

Så här skriver Annika denna vecka:
"För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?"
Jag måste säga att jag väntar på de svenska översättningarna. Inte ett medvetet val på något sätt utan det har bara blivit så. Det är sällan så att jag har så bråttom med att få läsa en bok att jag inte kan vänta. Men en vacker dag kommer säkert just den boken och då hoppas jag att originalspråket är engelska. Kanske skulle jag även klara en bok på tyska om jag fick värma upp först.





Det finns ändå några böcker som jag avnjutit på sitt originalspråk och däribland George Orwells "The Animal Farm". En bok som jag har svårt att tänka mig läsa på svenska.
Jag fullkomligt älskade Napoleon och Wellington. Detta är en satir som håller än  idag. Den kan helt enkelt inte bli omodern.














Företrädesvis tycks jag gärna läsa om djur på engelska. Nalle Puh är en stor favorit även på svenska. Livsfilosofi på hög nivå och då måste budbäraren vara en nalle. Men jag gillar när Puh och hans vänner talar engelska. Fråga mig inte varför.








Veckans fråga har gett mig en tankeställare och nu vill jag gärna ha tips på böcker som bör läsas på originalspråket, om det är engelska vill säga.

Ännu mer inspiration

Inget är som den trakt där de levde, holavedsbrudarna. Var där en sväng igår. Vad gjorde det att regnet smattrade mot biltaket och Tor dundrade fram över himlavalvet. De krokiga grusvägarna var trasiga och gropiga, tjälskador överallt. Här är nästan än idag väglöst land.
Hade tänkt ge mig uppför bergväggen vid sockengränsen för att ta mig en titt på en fornborg, jag inte besökt tidigare, men just då öppnade sig himlens portar. Jag besinnade mig och tänkte på blöta slippriga klippblock som säkert skulle komma i min väg. Fornborgen får bli en annan gång.


Däremot kunde jag inte motstå Brännaberget. En inte lika farofylld klättring, men en vidunderlig utsikt. Här har många holavedsbrudar blickat ut över nejden före mig. Och då fanns inget skyddande staket. Kanske fungerade platsen som ättestupa?

Det finns ett ställe som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Ett litet torp ute i skogen. Här bor Anna i "Där svartfåglarna dansar" och här passerar Karin/Catharina på sin väg till sonen på Olstorp. Nog kommer miljön att finnas i flera av mina berättelser, kanske rentav i följetongen som är på gång.


Här har jag tillbringat min barndoms somrar och här lämnade min mormors mor in sina skor för lagning när hon var barn. Dofterna är speciella och fåglarna kvittrar högre än på alla andra platser. Det finns några stigar i skogarna som jag gärna skulle vilja följa. Så en dag ska jag klura ut hur de gick mina anmödrar när de förflyttade sig i trakten.



måndag 6 maj 2013

Hämta inspiration

Inspiration är ett ord som ibland kan kännas slitet. Alla pratar om inspirationen som de har eller inte har. Vad är inspiration? Ordet kommer från latinets inspiro, som närmast betyder väcka liv i eller inblåsa. Enligt min mening har det inget att göra med varken motivation eller kreativitet.
När jag känner inspiration så kommer den liksom bara farande. Det är nästan som ett ljus som träffar mitt huvud och tränger sig igenom både hår, skinn och ben. Jag ser det som en kanal med strömmande energi.
Inspiration kommer inte av sig själv, den måste man inhämta. Och den finns där man minst anar det.

Vem minns när mjölken hämtades på detta sätt?
Mjölkhink på mjölkbord gav mig massor av inspiration denna dag. Det finns speciella platser där tiden står stilla och dit bruset från etern inte riktigt når fram. På dessa platser kommer jag i kontakt med mitt inre, som visar vägen till inspirationen.

Kopparlock mot vitslammad mur.
Det märkliga är att jag inte kan styra inspirationen dit jag vill. Den tar sig alltid fram på sina egna vägar och ringlar likt en lysmask bland mina hjärnceller. Just idag påstår min agenda att jag skulle skrivit en artikel om Jenny Nyström. Så blev det inte. Istället har jag gått igång på en gravsten som ligger långt ut i skogen bortom all ära och redighet. Läs om detta här.


fredag 3 maj 2013

Bokbloggsjerka vecka 18

Underbart, ingen tvekan alls för min del. Vilken fråga Annika! När det gäller författare/boktitlar som får mig att vilja resa finns det en som omedelbart poppar upp i min hjärna. Hon är så självklar, Rosamunde Pilcher. Den första jag läste var "Snäcksamlarna" och sedan vet jag inte så noga i vilken ordning böckerna ramlade på.


Cornwall har fått en plats i mitt hjärta. Skottland och London bjuder på sin speciella tjusning. Ingen är så fantastisk på att beskriva en miljö som Pilcher. Jag skulle verkligen vilja kunna göra det på samma sätt som hon gör. Men jag hittar liksom inte grejen. Får inte till det. Och egentligen gör hon inget märkvärdigt, hon bara skriver. Kort exempel ur prologen i "Snäcksamlarna":

"Solen sken och kastade långa skuggor, men det fanns inte mycket värme i den
och de höstplöjda åkrarna låg hårda som järn. Från skorstenarna på de glest spridda gårdarna och de små stugorna av kalksten steg röken spikrakt som pelare upp i den stilla luften och fårflockar tunga av ull och dräktighet skockades runt utfodringskrubbor som fyllts med friskt hö."

Här finns inte mycket att tillägga. Läsaren ser världen genom huvudpersonens ögon och det är ingen tvekan om i vilken årstid vi befinner oss.
Pilchers böcker kan jag absolut grotta ner mig i och de inbjuder verkligen till viljan att resa. Fast å andra sidan är de så välskrivna att miljön mycket väl kan upplevas hemma från fåtöljen.
Vill verkligen rekommendera boken "Rosamunde Pilchers värld" där vi får möta författaren i ord och fantastiska bilder.

torsdag 2 maj 2013

Strålande Sickan!

Klurigheter är det bästa jag vet. Sådana som döljer sammanhang är extra roliga. Att knyta samman all min historiska skönlitteratur med korta stumpar av röda trådar roar mig. Jag har också funderat över att bjuda mina läsare på extra material. När, var och hur vet jag inte riktigt än, men till min stora förtjusning stötte jag på dessa tankar i Bokmalens blogg.
Romanen "Min är Hämnden", som förmodligen kommer att få en ny och mer unik titel, är snart klar att presenteras för förlagen. Och nu sticker jag då emellan med en följetong till veckopressen. Min tanke är att detta kunde vara ett sätt att presentera extra material till böckerna.

Brokinds slott.
Under min research kring miljöer och karaktärer i Karin Andersdotters värld hamnade jag på Brokinds slott. Här har det försiggått mycket spännande ska ni veta. Men det suger jag på ett tag till. Klart är dock att det finns en tråd, en silkestråd som binder Karin till denna anrika plats.
Karin är en typisk ung kvinna från det vilda Holaveden, som på underfundiga vägar kommer att kliva in i de finare gemaken. Hon kommer att bjuda på glada skratt och spänning, det kan jag lova redan nu. Och någonstans finns en anknytning till både Emanuel i "Min är Hämnden" och alla de andra Holavedsbrudarna.