tisdag 30 juli 2013

Läsa, bearbeta, ändra

I denna rubrik finns mina honnörsord för dagen. Det handlar om en återblick i manuset "Min är Hämnden". Fokus ligger på kapitel 20 - 23, Dessa ska läsas och penetreras idag. I morgon dyker mina co-writers upp och då ska vi enas om en sista putsning. Sedan återstår bara fyra kapitel innan vi ska anse oss vara färdiga.

Staden Viborg, ett viktigt fäste mot öster.
Handlingen har nu förflyttats till Viborgs fästning i östra Finland alldeles vid gränsen till tsarens väldiga rike. Här härskade Ivan den förskräcklige och i Sverige satt fortfarande Gustaf den förste på tronen. Fästningen i Viborg stod under Birger Nilsson Grips ledning. Den ryske fursten Bibikoff och hans son var en nagel i ögat på det svenska försvaret.

Ivan den förskräcklige.
Mina och Kjells karaktärer är verkligen ute på hal is och det är långt till Toskana. Spänningen stiger och jag förundras över allt som vi har fantiserat ihop. Eller snarare vilken resa våra karaktärer har bjudit oss på.
Nu är det bara månader kvar innan alla ni andra också får läsa första delen i denna dramatiska släktkrönika där lycka och kärlek blandas med djupaste tragedi allt i skuggan av reformationen och politiska oroligheter.

Så här började det: 

måndag 29 juli 2013

Tillbaka till henne av Sara Lövestam

Alltså har jag då läst den bok jag från början inte hade tänkt att läsa. Den hamnade på min sommarläsningslista därför att jag behövde ett svar på frågan om vilken bok jag borde läsa i sommar, men egentligen inte hade lust med.
Det handlar om "tillbaka till henne" av Sara Lövestam. Boken hamnade hos mig som lånegods och med uppmaningen läs den för dess fantastiska karaktärs- och miljöbeskrivningar.
Pocketversionen är på nästan 600 sidor och stilen liten. Åtminstone liten för mina linser. Det fick bli läsglasögon på. Precis som för Hanna, en av Saras huvudkaraktärer.
Handlingen utspelar sig både nu och i början av 1900-talet. Denna tänker jag inte fördjupa mig här. Men läs gärna Piratförlagets sammanfattning.

Sara Lövestam är en ny bekantskap för mig. Innan jag började läsa boken stötte jag på en intervju med henne i en tidning. Där säger hon själv att hon tidigt blev refuserad på grund av att hon målade så mycket med orden att handlingen kom i bakgrunden.

Efter att ha läst cirka 200 sidor var det också precis vad jag tyckte om den här boken. Jag är vanligtvis förtjust i ett mustigt och ordrikt språk, men jag tycker att Sara går till överdrift, alltför många hemmasnickrade adjektiv och liknelser blir bara för mycket.

Men någonstans efter sidan 200 kom plötsligt själva berättelsen smygande. Bakom alla ord hände något riktigt spännande. Nu fick jag grepp om personerna. Jag lärde känna lärarinnan Signe och Hanna, Erik, Caroline och alla de andra som befolkar de två parallella världarna. Sara själv blev utan förvarning säkrare i sitt gestaltande. De onödiga orden var borta och karaktärerna tilläts att överta scenen.

När jag började läsa kändes "tillbaka till henne" som ett tungt ok. Mot slutet blev den en drog


Relaterat inlägg: Min sommarläsning

Andra bloggar om "tillbaka till henne":
"Tillbaka till henne" finns att köpa både inbunden och som pocket här eller här.

fredag 26 juli 2013

Bokbloggsjerka vecka 30

Sommarvärmen hänger sig envist kvar trots att vi nu har passerat fruntimmersveckan. Och ännu en fredag är här och med den, bokbloggsjerkan.

Den här gången är uppgiften att ge exempel på författare som verkligen vet hur man skapar intressanta karaktärer.





Måste erkänna att jag har mina "käpphästar" i det här sammanhanget. Först och främst Rosamunde Pilcher. Hennes karaktärer är så fint mejslade och stämmer så perfekt in i de miljöer där de placeras.
Hon presenterar sina karaktärer utan att gå till överdrift med vare sig en massa konstiga, egenuppfunna adjektiv staplade på varandra eller tomma klyschor. Med enkla medel bygger hon personligheter, som sedan lever och verkar i samstämmighet med vad man kan förvänta sig av just en sådan karaktär.











Med beröm godkänt får också Peter Robinson, som jag nu för första gången läser. Kriminalromaner är som bekant inte min favoritgenre. Men jag läser "Efter alla år av saknad" just för att studera hur han bygger sina karaktärer och beskriver miljö.
Har inte kommit så många sidor in i boken än. Men jag är redan förtjust i hans sätt att berätta en historia.






Naturligtvis finns det många, många fler författare som är duktiga på att skapa intressanta karaktärer. Och i det här sammanhanget får vi absolut inte glömma bort Astrid Lindgren och inte heller Maria Gripe.
Är det inte så att det är förmågan att modellera fram trovärdiga karaktärer som gör en författare till en god författare?

 Mer om Rosamunde Pilcher:

torsdag 25 juli 2013

Research i Varnhems Klosterkyrka

Research är verkligen grädde på moset. Särskilt när den sker ute i verkligheten. Tur för mig att mina karaktärer väljer sina scener med sådan omsorg. Den här gången är det Gunilla Arvidsdotter från "Min är Skulden" som tillbringar en tid i och i närheten av Varnhems Klosterkyrka.
Hon väntar på någon vid Birger Jarls grav och Heliga Korsets altare. Dag ut och dag in gör hon Birger sällskap. Vem väntar hon på?

Birger Jarls grav till vänster. Heliga Korsets altare skymtar till höger.

Undrar om Gunilla också såg solens strålar som letade sig fram till den kraftiga pelaren, som bär upp det ståtliga välvda taket. På Gunillas tid var munkarna försvunna och klostret förfallet. Men det hade inte passerat så värst många decennier sedan verksamheten blomstrade för fullt.

Modell som visar klostrets storhetstid.
Gunilla kan nog se en igenvuxen klosterträdgård och gå i de ekande tomma gångarna. Jag tror att hon ska få ta med mig på en sightseeing i eftermiddag. Undrar hur det såg ut uppe på den kulle där den första stenkyrkan i Varnhem legat och där bland andra Kata ligger begravd. Fanns det synliga rester av denna byggnad på 1500-talet? Oj, stopp! Nej, jag tänker inte berätta om Kata. Inte just nu i alla fall. Den som är intresserad av Västergötland och tidigkristen era kan nog gilla att läsa "Helenas Hämnd" av Maria Gustavsdotter.

Relaterad inlägg: Helenas Hämnd av Gustavsdotter

tisdag 23 juli 2013

Konsten att skriva en hel roman del 4

Nu gäller det att hålla igång och inte tappa taget. Trådarna börjar bli många och nordiska sjuårskriget ställer till det för mina karaktärer. Det blev helt klart dags att tillverka en tidslinje. Den behövs för att hålla ordning på alla händelser och för att se hur de påverkar varandra och utlöser nya konflikter.

En flera meter lång tidslinje.

På min linje markerar jag allt av vikt som sker. Födelse och död måste jag verkligen hålla koll på. Höll på att göra en riktig miss, men jag insåg i tid att Birger Nilsson Grip gick ur tiden i mars 1565.

Kriget pågick mellan 1563 och 1570. Det hände mycket under de här åren och krigslyckan böljade fram och tillbaka. På Historiesajten finns en bra redogörelse för de olika skeendena och vad som kom att påverka utgången.

Krig berörde civilbefolkningen i hög grad och naturligtvis även mina karaktärer. Någon tjänade på det medan en annan förlorade, precis så som verkligheten var.



Historiska romaner behöver sannerligen inte stå upp för att skildra sin tid på ett sanningsenligt sätt. Men de måste vara trovärdiga och därför kan jag inte blunda för detta krig och dess följder. Dessutom bygger jag på min egen kunskap medan jag researchar. Ibland tror jag att jag skriver för att få användning av allt jag vaskar fram. Jag älskar att researcha!

Relaterade inlägg:

måndag 22 juli 2013

Historiskt uppåttjack


Ledig dag i sommarsverige. Började fint med en glass. Fast inte var som helst utan vid Komstad gamla kvarn. En välbevarad miljö med historiska vingslag.
Här kunde jag mycket väl se "de mina", som hastade mellan sysslorna. Nere vid skvaltkvarnen malde Lars Larsson till avsalu utan tillstånd. Något som stod honom dyrt vid ett ting i Lysing på 1720-talet.




Eksjöhovgårds slottsruin utanför Sävsjö.
Nästa stopp blev vid resterna av det häftiga slottet Eksjöhovgård utanför Sävsjö.  På 1600-talet var detta en pampig trevåningsbyggnad, som föregåtts av ett mindre jaktslott tillhörande ätten Sture av grenen Natt och Dag. Efter sturarna blev det Lewenhaupts tur att bruka hovgården.

En mindre rolig historia som slutade med Karl XI:s reduktion. Därefter började förfallet och idag skådar vi resterna av något som kanske aldrig blev vad det var tänkt.

Men jag vandrade runt iklädd mina glasögon som snabbt tar mig bakåt genom seklerna. Ingen konst alls bland dessa stenar som så snällt berättade både det ena och det andra.





Fattigmansbössa från anno dazumal.
Utan några kyrkobesök blir en utflykt aldrig fullbordad, åtminstone inte för mig. Det är här vi kommer riktigt nära vår historia. Kyrkorna är kulturbärare av stora mått och de har mycket att visa oss.

Välkommen till min andra blogg Kyrkornas Hemligheter, som jag driver tillsammans med Hanna Åhman.
Här finns mycket spännande läsning för den som är intresserad av historia. Det var kyrkan som byggde riket Sverige. Och det var i dess närhet som de levde, våra förfäder som nu underhåller oss i de historiska romanerna.
För visst har många av dem funnits i verkliga livet. Birger Nilsson Grip i "Min är Hämnden" är en sådan. Medan hans dotter Sigrid mycket väl kunde ha funnits, men blott är skapad i fantasin.


Efter denna historiska påfyllning är det dags för mig att återvända till laptoppen och "Min är Skulden".

Ödets hav av Elisabet Nemert

Historiska romaner tillhör verkligen min favoritlitteratur. Tråkigt nog har vi inte så många svenska författare i genren. Men en av dem är Elisabet Nemert. Under några varma sommardagar har jag avnjutit Ödets hav.

I denna bok hamnar läsaren på 1300-talets Gotland. Det är en tid med mycket spänning och havet har en stor betydelse för de människor som lever där. Vi möter en vardag som mycket väl skulle kunna vara verklig.

Aurora Eken är en kvinna med många strängar på sin lyra, som hon gärna vill nyttja. Inte alltid så enkelt för en kvinna under den här epoken i Sveriges historia.


Boken är spännande och trovärdigheten hög. Jag höll ett högt lästempo och det innebär ett bra betyg för Nemert. Dock tycker jag att hon inte höll riktigt hela vägen ut. Historiska romaner får för min del gärna innehålla stråk av det övernaturliga och diffusa föraningar, men i den här boken gick författaren ett steg för långt.

Gränslandet som ligger nära vårt sjätte sinne ska anas. Inte förklaras och förutsättas. Aurora och hennes mor har en telepatisk förmåga, som är finstämd och framkommer på ett mycket elegant sätt i bokens första del. Men i bokens slutskede blir det en aning för mycket av det goda och slutet känns lite väl tillrättalagt för att vara i min smak.

Sammanfattningsvis en god bok att avnjuta när den svenska sommaren är som bäst.

Mer om Elisabet Nemert finns att läsa på hennes webbsida.

Ödets hav finns att köpa på exempelvis Adlibris eller Bokus.

fredag 19 juli 2013

Bokbloggsjerka vecka 29



Ny utmaning från Annika. För nytillkomna läsare finns en grundlig förklaring till denna övning på hennes litteratur- och kulturblogg.




Veckans fråga är tvådelad.
  • Vilka bokomslag tycker du matchar bokens innehåll bäst/sämst?
  • Vilket/vilka bokomslag tycker du bäst/sämst om och varför?
 När det gäller matchar bäst går mina tankar genast till "En man som heter Ove" och även "Kaffe med rån". De omslagen signalerar verkligen vad det handlar om.



Kom inte spontant att tänka på något som matchar dåligt, men i bokhyllan hittade jag "Kära Syster" av Tawni O´Dell. Har inte läst den ännu, men baksidestexten har inget gemensamt med omslaget. Någon som läst den? Har jag rätt eller fel?








Bokomslag som jag oftast gillar finner jag på Rosamunde Pilchers böcker. De är så finstämda på något sätt.







Till sist ska det då handla om något omslag som jag tycker mindre bra om. Håll med mig om att dessa Björn Hellberg-böcker har fått en synnerligen tråkig förpackning.

Lunchdags! Ha en trevlig helg allesammans!

onsdag 17 juli 2013

Konsten att skriva en hel roman del 3

Solen skiner och den svenska sommaren skrattar åt mig som sitter och skriver. Men skrattar bäst som skrattar sist, tänker jag. Det kommer att bli en fin höst också. Undrar var jag gör då? Jo, skriver fortfarande "Min är Skulden".  Det tar sin tid att få ihop en bok. Men då hoppas jag att jag har kommit så långt att jag kan ta en paus, ta ett steg bakåt och njuta av allt som kommit på pränt.

Varför kan jag inte göra det nu, njuta lite av det jag åstadkommit? Fortfarande trängs idéerna i mitt huvud och jag är så rädd att tappa bort någon av dem. Jag brottas också med att boken är en fortsättning på "Min är Hämnden" och en fristående sådan. Det innebär att jag på ett snyggt sätt ska referera till tidigare händelser så att nytillkomna läsare får en bild av situationen utan att jag tråkar ut de som läst första boken.

Rinnande vatten, tidlöshet.



Jag arbetar fortfarande enligt principen få ner så mycket som möjligt i datorn. Nu ser jag tydligt att det är en mycket fyllig synopsis som växer fram. Varje ny central scen som poppar upp i min hjärna får ett eget kapitel och sedan skriver jag allt jag kan komma på runt den händelsen.
Det kan bli allt från 15 000 nedslag och uppåt. Så här har jag inte jobbat tidigare, det är nytt för mig. Men det verkar funka bra. Snart har jag ett material som ser ut som "Min är Hämnden" gjorde när jag fick överta det efter Kjell.




Intressant det här. Det verkar som om Kjell nu över ett år efter sin död visar mig den väg jag själv har sökt så länge. Vägen till den färdiga romanen. För mig som skrivit så mycket för veckopressen har kortformatet blivit till en dygd. Jag har svårt att unna mig glädjen att bre ut mig vad det gäller karaktärsbeskrivningar, miljöer och långdragna förlopp.
Min nya strategi är alltså att skriva en mycket fet synopsis. För att sedan övergå till att binda ihop och bygga över.

Relaterade inlägg:

tisdag 16 juli 2013

Inferno av Dan Brown



Inte heller den här gången blev jag besviken på Dan Brown. Också "Inferno" höll måttet för vad jag kallar härlig sommarläsning.
Som vanligt kastas läsaren rakt in i handlingen.
Den här gången hade Brown skruvat till det lite extra, inte ens aktören Robert Langdon visste vad han höll på med.

Jag minns den där dagen då jag fick tag i "Da Vinci-koden" eller rättare sagt jag minns inte den dagen alls. För det enda som fanns att minnas var att jag läste och läste och läste.




När jag kommit till kapitel 21 höll det på att gå lika illa med "Inferno". Detta på grund av att jag plötsligt befann mig i en värld som var synnerligen bekant. En värld som karaktärerna i "Min är Hämnden" hade befolkat. Det handlade om bankirfamiljen Medici och deras Florence. Här ökade jag lästakten samtidigt som jag försökte hänga med i Browns snabba svängar och tempoväxlingar.

Langdon springer som vanligt i kapp med tiden och brottas med symboler, myter och metaforer. En overklighet som med hjälp av fantasin blir till verklighet. Brown beskriver på ett strålande sätt hur Langdon syr ihop alla lösa ledtrådar som stockar sig runt omkring honom.

Boken är finurligt uppbyggd och för en läsare som är lite observant går det då och då att gissa sig till hur det skulle kunna fortsätta. Men oftast är den gissningen helt galen. I "Inferno" gäckas både Langdon, WHO och andra mer ljusskygga organisationer av en mycket difus Skugga. Och naturligtvis så hotas en hel värld av undergång.

Det här är underhållning på hög nivå. Den perfekta sommarläsningsboken och jag fick det jag förväntade mig.


Relaterat inlägg: Min sommarläsning

"Inferno" av Dan Brown kan köpas här och här.

Andra bloggar om "Inferno" av Dan Brown

lördag 13 juli 2013

Det som kanske står mellan raderna

Vägsten någonstans i Sverige.

Då var det dags att skrida till handling. Idag har jag lagt ut den första extra texten till "Min är Hämnden". För mig blir det ibland så att säga material över. Sådant som jag vill berätta, men som inte har sin givna plats i boken. Det kan också vara något som jag skrivit ihop för att bilda mig en bättre uppfattning om någon av mina karaktärer.
Någon gång har jag hittat en bild som triggat igång mig. Kanske en plats som någon av karaktärerna kunde ha besökt eller ville besöka, men inte fick i boken.
Denna vägsten får symbolisera den vändning som livet tog för Sigrid Birgersdotter Grip när hon var barn.

Täppa Gård, Sävsta Anno Domine 1517

fredag 12 juli 2013

Bokbloggsjerka vecka 28

Attans vilken svår fråga Annika bjuder på i veckans bokbloggsjerka.

Känner du till en karaktär i en bok som fått ett annat namn i filmatiseringen av densamma? Vad tycker du i så fall om det?




Problemet för mig är att jag sällan ser film. Jag har också en förmåga att bli besviken då det gäller filmatiseringar av böcker om jag läst boken först. För mig är ett namn på en karaktär synonymt med vissa personlighetsdrag hos den karaktären. Jag kan till och med hänga upp mig ett utseende




Minns särskilt väl när jag såg filmen om Arn. Cecilia var en stor besvikelse. Så ett namnbyte för mig skulle innebära att hela karaktären rasade ihop som ett korthus.





Som författare är jag själv väldigt noga när jag döper mina karaktärer. Namn associerar till så mycket. Naturligtvis olika för olika människor. Men jag skulle ha svårt att ge mina karaktärer trovärdiga drag och handlingsmönster om inte deras namn för mig stämde överens med deras personlighet. Vilket då i en förlängning skulle göra mig djupt besviken om någon filmregissör skulle få för sig att byta namn på dem.

Det här med karaktärernas namn har tidigare i år stötts och blötts i Debutantbloggen. Intressant att läsa hur dessa författare känner inför sina karaktärers namn.

Relaterat inlägg: Att boosta karaktärer.

torsdag 11 juli 2013

Inglinge hög i Småland

Visst är världen liten ibland. Två av mina helt nya karaktärer, handelsmannen Bengt och hans son Joen reser från det danska landskapet Blekinge mot Jönköping vid Vätterns sydspets. I sällskap har de två för läsarna kända personer. Men deras identitet är det inte läge att avslöja här.
Det intressanta är att de stannar till vid Inglinge hög i Ingelstad strax söder om Växjö. Att de gjorde det var en ren händelse som jag inte planerat tidigare, men jag fann denna sidomanöver intressant och lät dem hållas.

Jag gillade verkligen pausplatsen som de valt. Just därför att jag skulle kunna berätta så mycket om den. Under flera år av mitt liv levde jag i skuggan av denna välkända "kungagrav". Mina barn åkte pulka nerför högen på vintrarna och på somrarna lekte de i området. Sanningen är den att vi bodde ett stenkast från Inglinge hög. Värre är att jag inte har en enda bild därifrån och jag kan inte minnas någonting om denna historiska guldklimp.
Jag fick googla! Spännande läsning fann jag på "Bengans historiasidor". Nu inser jag att det är läge att ta en sväng via den sex meter höga kullen. Får bli en trevlig utflykt när andan faller på. Ska bli kul att se vårt gamla hus också.

onsdag 10 juli 2013

Romanens första meningar

Där satt jag med sex kapitel och ett slut. Men "Min är Skulden" hade en med förlov sagt en mycket dålig början. Det gick helt enkelt inte att få till det. Ändå brukar jag vara bra på ingångsscenen. Långvarig träning i veckotidningsbranchen borde ha satt sina spår.
Men när jag tog fram manuset till "Min är Hämnden" hände något oväntat. Framför mina ögon flimrade en marginell händelse förbi. Ett stycke som jag så sent som för några månader sedan hade funderat på att stryka helt och hållet. Nu skulle det kunna utgöra en mycket trovärdig kuliss till dramat som startar "Min är Skulden".

Toscanas böljande kullar.

Och scenen blev också så självklar. Jag tror nog att jag kan bjuda på några rader från det här allra första utkastet. Tänk vad som kan hända om man backar bandet och vänder åter till det ursprungliga.


"Cosimo lyssnade då och då efter ljudet av hovar, men det tycktes ha försvunnit. Han gick en sväng genom den stora hallen, öppnade porten och spanade ut i mörkret. Allt var lugnt och stilla.Nedanför de kraftiga kolonnerna som bar upp det väldiga entrétaket hukade de fem Lupusryttarna med återhållen andhämtning."

Den där början kändes viktig för mig och nu kan jag gå vidare. Har ett par scener som ska ner på pränt idag, men exakt var i boken de hör hemma det vet jag inte riktigt än. Det är sådana detaljer som jag numera överlåter till magkänslan att ta hand om.

tisdag 9 juli 2013

Att boosta karaktärer

Jag har nu på bara några få dagar slagit alla mina tidigare rekord och fått ner över 60000 nedslag. Det är en samling sekvenser från skilda delar av storyn. Och jag tror att det är en form av karta egentligen. Inte en medveten sådan utan snarare en som tillkommit därför att jag var rädd för att glömma hur jag hade tänkt. Alltså har jag förmodligen trots allt en synopsis.

Birger Jarl, vad har han med detta att göra?

Några av karaktärerna hänger med från "Min är Hämnden". Många av dem är Kjells, andra är mina som tillkom under bearbetningen av hans manus. De behövdes för att föra berättelsen framåt. Nu har vissa av karaktärerna försvunnit och helt enkelt fått lämna plats för nya, precis så som livet är.
Gunilla är ny och behöver en del för att bli en varelse av kött och blod. Hennes utseende bestämde jag ganska snabbt, men vem är hon under skalet? Hur får jag veta det?


  •  För att så att säga boosta Gunilla placerar jag in henne i olika miljöer. Vad är det hon ser där hon tittar ut över fjorden nedanför släktgården? Vad tänker hon inför detta synintryck? Finns det något som gör henne upprörd eller lugn? Varför uppstår dessa tankar hos henne?
  • Jag bygger upp hela hennes liv, även om jag inte berättar allt för läsarna. Själv bör jag veta det mesta om mina karaktärer innan jag delar med mig och då kanske jag släpper en tredjedel. Resten förblir min hemlighet. Men jag måste veta så mycket mer för att personbeskrivningen ska bli trovärdig. Det handlar om det där som går att läsa mellan raderna.
  • Det underlättar om karaktären har en verklig förebild. Gunilla är till viss del skapad utifrån min mormor. Ibland blandar jag friskt. Tre verkliga personer kan bli en. 
  • Karaktärsdragen måste stämma med hur personen agerar, hur den uppför sig och hur den griper sig an konflikterna som jag utsätter den för. Om en snäll och timid karaktär plötsligt ryter som ett lejon måste det finnas något i personligheten som kan utlösa lejonbeteende.
  •  Gunilla har levt ett långt liv och bär därför på mycket mer erfarenhet än vad jag själv gör. En komplexitet som jag måste ta hänsyn till. 
Hur blev då denna Gunilla? Jag är inte riktigt klar än, men en bra bit på väg.

Relaterat inlägg: Konsten att skriva en hel roman del 2 

Andra som bloggar om att skriva en roman: Författartipsbloggen - tio fenomenala tips till dig som tänker börja skriva en roman.
  

måndag 8 juli 2013

Konsten att skriva en hel roman del 2

Skrivarbubblor uppstår när det minst passar och inte på beställning. Här i min del av landet skiner äntligen solen och sommarvärmen har anlänt. Alla normalt funtade människor som är lediga eller kan välja sina arbetstider befinner sig utomhus i sina trädgårdar eller på stranden eller ätandes glass på något mysigt ställe eller... Ja, vilken sommaraktivitet som helst. Men de sitter inte vid sina datorer instängda i ett varmt hus.

Nu har jag då äntligen förstått att om jag ska vara författare på heltid då gäller det att skriva när det kliar i fingrarna och karaktärerna pratar i munnen på varandra. Det gör de nu! Hela helgen har jag suttit med laptoppen i knäet och skrivit. Sida upp och sida ner.

Lektion två handlar om det där med inspiration som experterna säger att vi inte ska vänta på. Jag håller med dem, för den som vill komma någon vart måste öva, öva och öva igen. Skriv i stort sett vad som helst, men skriv minst fem dagar i veckan. Att skriva är ett arbete. En heltidsarbetande skribent bör ha uppgifter som fyller en normal arbetsvecka. Men kom ihåg att det inte bara är skriva det handlar om. Research tar tid och måste få ta tid. Det är ingen som vet om du researchar på ICA medan du handlar. Kanske förbereder du ett bestialiskt mord bakom köttdisken?
Sedan måste du också läsa mycket. Men det gör jag på fritiden.


Åter till det här med inspirationen. När den infinner sig, då måste du skriva. Det finns inga ursäkter i världen för att låta bli. Inte ens det faktum att den svenska sommaren löper amok utanför din dörr. Utnyttja inspirationsvågen när den kommer, för det gör den ibland.


Den här gången klev jag på tåget utan att tveka och jag är själv förvånad över resultatet. Har jag hittat på det här? Vad bra det är! Och mer pockar på.






Trots värmebölja och badväder vänder jag mig mot min arbetsplats och kopplar på datorn. I "Min är Skulden" dör Gustaf den förste och i det gigantiska sorgetåget rider Jords morfar Birger Nilsson Grip och han för det florbehängda riksbaneret.

Relaterat inlägg: Konsten att skriva en hel roman del 1

lördag 6 juli 2013

Att skriva i förfluten tid

Kanske lever jag helt enkelt i fel tid. Jag formligen älskar allt som kan kallas då. Stenåldern fascinerar och 1500-talet får mig att dregla. All tid där emellan är bara så spännande. Att få smyga omkring i gamla kyrkor, bland ruiner eller på museum ger mig kickar i stil med droger - tror i alla fall att det kan vara likvärdigt.
Jord, Gunilla, Anders och alla mina andra karaktärer i "Min är Skulden" lever sina liv på 1500-talet. Holavedsbrudarna rör sig från 1600-talet och framåt.

Vy över Huskvarna.



Till och med min egen barndom och ungdom kan fängsla mig. För att inte tala om den tid som var mina föräldrars och tiden strax innan jag föddes, efterkrigstiden.
Jag har kvar mina föräldrars berättelser om ransonering och luftbevakning. Särskilt min mor har skrivit mycket levande om denna tid. En text som jag kanske kommer att använda på ett eller annat sätt. Om inte annat så publicera den precis som den är.
Min morfar Ernst har också han efterlämnat ett mycket gediget material i form av både text och bild.







Därför blir jag så glad när jag läser om Set Mattssons andra bok "Svekets offer", som nu startar som följetong i Sydsvenskan. Det blir en form av tjuvstart eftersom boken inte har release förrän den 1 augusti.

"Vintern 1946. En ung kvinna skjuts ihjäl i sitt hem i Malmö samtidigt som stadens invånare förbereder nyårsfirandet. Jakten på mördaren når sin kulmen under nyårsnatten då det också bryter ut häftiga kravaller i stadens centrum."

Dessa rader är hämtade från Historiska Medias egen presentation av boken. Här finns också mer att läsa om författaren Set Mattsson.

fredag 5 juli 2013

Bokbloggsjerka vecka 27

Fredagarna duggar tätt känns det som. Naturligtvis inte tätare än vanligt, men säkert beroende på mitt digra skrivschema. Veckans fråga på Annikas Litteratur- och Kulturblogg, låter som följer:

Brukar du läsa noveller och/eller andra "short stories", vilken/vilka är din favorit/dina favoriter i så fall?


I ärlighetens namn är det så att jag har skrivit långt fler noveller än vad jag läst. Märkligt är också att jag egentligen inte är så förtjust i korta historier. Jag vill helst läsa sådant som jag kan suga på länge.
När jag härom veckan städade bland mina böcker dök dock den här upp, "Åtta Glas - berättelser för nöjes skull".

Ur baksidestexten:
En dyster höstdag 1989, då tillvaron tycktes tom på fantasier, beslöt Hans Alfredson och Niklas Rådström att sammankalla ytterligare sex herrar till en liten stuga på Söder, för att instifta ett sällskap som skulle roa sig med att berätta historier för varandra, äta god husmanskost och tömma några bägare.

Boken innehåller ett axplock av de historier som såg dagens ljus under årens lopp i den där lilla stugan på Söder.
Nu kommer "Åtta Glas" att bli liggande framme, så att jag minns att jag ska läsa ur den då och då.

"Åtta Glas" finns exempelvis fortfarande att köpa här till det facila priset av endast två tjugor.

Relaterade inlägg:

torsdag 4 juli 2013

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Jag känner mig som överkörd av en ångvält. Det är Ove som har kört över mig. Han kunde köra bil, åtminstone Saab, men inte ångvält. "En man som heter Ove" har alltid funnits i mitt hus - jag är gift med en. Fredrik Backmans Ove inhandlades på förra årets bokmässa som en present till min Ove och för att han inte skulle titta snett på de kassar som var fyllda av "mina" böcker.
Tiden gick och min Ove läste om Fredriks Ove och gav den tummen upp. Jag trodde att det var en humorbok och lät den alltså bero.




Nu har jag läst. Till att börja med skrattade jag gott. I mitten av boken visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Sedan skrattade jag igen och grät.
"En man som heter Ove" är en underbar historia, som bär så mycket av den svenske mannen ur denna generation inom sig. Igenkännande är väsentligt för om en bok kommer att nå framgång eller inte. Den här boken har ett inbyggt framgångskoncept som känns fullständigt naturligt.




 "Och tid är en märklig sak. De flesta av oss lever bara för den som ligger framför oss. Om några dagar, några veckor, några år. En av de plågsammaste stunderna i varje människas liv är förmodligen insikten om att man nått den ålder då det finns mer att blicka bakåt än framåt mot".
Dessa rader ur kapitel 39 säger allt om denna bok. Och du, som av en händelse ännu inte läst boken bör göra det! Den kan inte lämna någon oberörd. Köpa ditt alldeles egna exemplar går utmärkt att göra här eller här.
Nu vill jag se Ove på film. Kolla ska ni få se vad som komma skall!

Andra som också bloggat om "En man som heter Ove":
Relaterat inlägg: Min sommarläsning.

onsdag 3 juli 2013

Skrämmande bokomslag

Jag brukar minsann inte vara den som tackar nej när någon vill ge mig en bok eller två. Men igår gjorde jag det. Dessa båda böcker skänktes bort på grund av att ägaren tyckte att omslagen spred dåliga energier. Och jag var beredd att hålla med henne.
Omslag kan diskuteras i det oändliga, stötas och blötas. De är en del av bokens ack så viktiga marknadsföring. Och de upplevs så olika. Den som vill läsa en bok där de kalla kårarna springer ikapp utmed ryggraden vill förstås ha ett omslag som lovar stort och hemskt. Men jag kan också tänka mig att läsa hemskheter och jag tror inte att jag tidigare har reagerat så på någon boks omslag, som jag gjorde nu.

Omslag som sprider dåliga vibbar.
"Näckrosteatern" av Lulu Wang har jag aldrig hört talas om och ändå fick jag känslan av avståndstagande. Jag gillar inte den unga flickans ansikte, placerat så som jag upplever det, precis under vattenytan. Det för mina tankar till en drunknande själ, trots att hon ser harmonisk ut.
Stephen Kings "Desperation" förmedlar verkligen kaos och skräck. Omslaget är säkert perfekt och säljande, men jag blir mörkrädd. Den som ligger bakom designen tror sig till och med ha träffat så rätt att baksidestexten är flyttad till omslagets främre flik. Ett grepp som är vågat, må jag säga.
Båda böckerna är från slutet av 1990-talet och i min värld har de gjort sitt. De föll på sina omslag.

tisdag 2 juli 2013

Konsten att skriva en hel roman del 1

Vi är många som drömmer om att bli författare. När kan man kalla sig författare? Jag drömde under många år samtidigt som det hände att jag blev sittande i något väntrum eller hos frissan. Då läste jag noveller och kortromaner i veckotidningarna. Jag stönade över hur dåliga de var och visste att jag kunde bättre.
Men det tog tid innan jag visade att jag kunde bättre. När jag väl gjorde det fick jag snabbt luft under vingarna. Jag sålde fem noveller på ett bräde till en av landets största veckotidningar. Sedan var jag på banan.
Jag skrev också reportage och artiklar för en rad tidningar. Men jag kallade mig skribent. Än idag och med två utgivna böcker - ej romaner - i bagaget stakar jag mig lite när jag ska säga att jag är författare. På något sätt har jag fått för mig att jag måste kunna försörja mig på skrivandet för att kunna kallas författare. Om så vore fallet skulle vi inte ha många författare här i landet.
Nidarosdomen i Trondheim. Här ber Gunilla sina böner.
 Det var inte detta som inlägget skulle handla om utan konsten att skriva en hel roman. Ett omfattande ämne som knappast ryms i ett blogginlägg. Jag har under flera års tid brottats med olika manus utan att komma till slutet. Nu är "Min är Hämnden" så färdig att den om några veckor kan visas för förlagen. Tack vare Kjell och mina co-writers har jag fått uppleva ett färdigt skönlitterärt manus.
När jag nu arbetar med "Min är Skulden" går jag helt för egen maskin och tänkte dela med mig av mina vedermödor och ge tips och tankar till alla andra som också kämpar på med sina texter.

Uppstarten har gått stick i stäv med vad alla experter påstår. Jag har ingen synopsis, jag har en vag plan i min hjärna och några karaktärer som följer med från första delen. Ny karaktär är Gunilla som jag skriver om just nu. Vilket kapitel befinner hon sig i? Vet inte. Vilken roll kommer hon att spela? Hmm... det får jag se. Hur kommer detta att sluta? Som en storsäljare av rang bland historiska romaner!

Andra relaterade inlägg:

måndag 1 juli 2013

1001 böcker du måste läsa innan du dör

En riktig tegelsten av värsta sort, hela 7 cm över ryggen har länge stått och skrattat åt mig i bokhyllan. Jag vet inte riktigt när och hur den kommit in i huset. Kanske tillsammans med arvegodset från min mor. Hon skulle mycket väl kunna ha köpt "1001 böcker du måste läsa innan du dör". Undrar just hur många av dessa hon hann med. Nu vet jag att hon var en god bokläsare och jag skulle tro att hon i sitt liv kan ha läst över 1000 böcker. Men säker inte samtliga som Göran Hägg fått med i sitt urval.

Undrar om någon läst alla dessa böcker?
Idag tog jag ut boken ur hyllan och vägde den i min hand. Den är tung. På måfå började jag bläddra. Boken föll liksom upp av sig själv där David Copperfield av Charles Dickens presenterades. Jag ögnade igenom artikeln, som dels är en sammanfattning av romanen och dels en kortare form av recension av Göran Hägg.
Det är så som boken är upplagd och den överraskar. Här möter vi även Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson, som är en av mina favoriter.
Jag skulle kunna bli sittande hela dagen och bläddra i den här boken. Vilket inte går för sig, men jag kommer att återvända till den många gånger. Och jag rekommenderar den varmt till alla bokälskare. "1001 böcker du måste läsa innan du dör" bjuder både på nya aha-upplevelser och nostalgitrippar.
Den finns att köpa bland annat här och här.