Ett inbjudande omslag, en spännande titel och en baksidestext som lovar stort. Det handlar om Stockholm Octavo av Karen Engelmann utgiven på Damm Förlag. Med spänning slog jag upp boken.
Det första som möter mig är en tidslinje. Åh, sådant gillar
jag. Synd bara att texten var kursiverad och typsnittet mindre läsbart. Det påföljande
persongalleriet får extra pluspoäng och jag applåderar förordet, skrivit av
bokens ego Emil Larsson. Länk till bokens handling.
Sedan kastar jag mig in i första kapitlet, som redan på rad
ett störs av mer kursiverad stil. En layout-detalj som passar bättre i glassiga
månadsmagasin eller konstböcker. Att kursivera de tre första orden i kapitlet
och lägga dem som skuggtext tillför ingenting.
Hela berättelsen utspelar sig kring en octav, en stjärna
lagd med en så kallad Nürnbergkortlek. Octaven byggs sedan på och därmed stegras spänningen. Till
detta kommer det språk som vackra damers solfjädrar talar.
Upplägget är läckert, men författaren tappar dessvärre
greppet om mig. Hon släpper iväg mig fullständigt och hjälper mig inte ens med
styrfarten.
Jag tragglar mig igenom kapitel efter kapitel i jakten på
romanens kärna.
Historien är rörig och karaktärerna är svåra att få grepp om.
Växlingarna mellan berättar-jaget och den allvetande känns ibland otydliga.
På sidan 298 upptäcker jag utan förvarning att berättelsen
har gripit tag i mig. Men det är så dags.
Sammantaget gillar jag octaven, solfjädrarna och miljön i
Stockholm under Gustav III och hotet mot hans liv. Förpackningen av Stockholm
Octavo tillsammans med dess grundtanke är bättre än själva storyn.
Men jag skulle inte för allt i världen vilja ha den oläst.
Kanske kommer jag till och med att läsa om den för att söka efter de bottnar
jag hoppas att jag har missat.
Andra som bloggat om Stockholm Octavo:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar