Här kommer jag att dela med mig av texter som inte finns i boken. Jag kommer att fördjupa vissa karaktärer, lägga till händelser och berätta om sådant som inte fick plats.
Täppa Gård, Sävsta Anno Domine 1517
Anna Arvidsdotter följde sitt barnbarn med blicken. Flickans
utseende oroade henne. Ett barn med korpsvart hår om än med vackra lockar och
en hudfärg vars ton var en aning mörkare än den som var bruklig i deras kretsar
innebar att Anna då och då fick svara på frågor med en insinuant vinkling. De
höga kindbenen och de något snedställda ögonen gjorde inte saken mindre
intrikat.
Redan när sonen Birger deklarerat sitt val av hustru hade
Anna protesterat högljutt. Inte ens nu så här många år efteråt kunde hon
begripa varför hennes make och tillika Birgers far, Nils Bosson Grip inte hade
gjort något för att avvärja katastrofen. Men far och son hade alltid haft olika
åsikter om det mesta och drog sällan jämt.
Naturligtvis så hade den unga svärdottern blivit gravid på
ett tidigt stadium. Redan flera månader före vigseln, vilket Anna raskt
förstått. När sedan barnet föddes för tidigt var det en mycket välväxt och
välutvecklad baby. Och någon där uppe hade hört Annas böner och förstått det
omöjliga i situationen. Den märkliga Siri hade förblött när hennes moderskap
endast var ett par timmar gammalt. Birger hade blivit utom sig av sorg och för
säkerhets skull ordnat ett nöddop för barnet som fick sin mors namn, dock den
mer svenskklingande varianten Sigrid.
Sigrid Birgersdotter Grip fick växa upp hos sin farmor.
Fadern var liksom farfadern ofta inblandad i strider om eller emot den svenska
kronan och den nordiska unionen under dansk ledning.
I farföräldrarnas hem förväntades hon växa upp till en
välskolad och väluppfostrad ung dam.
Nils Bosson Grip hade beslutat sig för att ställa sig bakom
Svante Nilssons försök att få kontroll över det som kallades riket Sverige.
Efter Svantes död hade Nils kastat om sin kappa och satte sig på tvären vad det
gällde utnämnande av Svantes son, Sten Svantesson till riksföreståndare. Han
valde istället att sluta upp bakom den starke ärkebiskopen Gustav Trolle.
Anna hade för länge sedan tröttnat på sin makes
ränksmiderier och struntade fullkomligt i var han för tillfället hade sin lojalitet.
Sonen Birger höll sig borta på sitt håll och så vis kunde hon forma Sigrid som
hon fann för gott och låta barnets förflutna försvinna i glömskans dunkel. Det
barn som inte saknar sin mor ställer heller inga frågor var Annas sanna
övertygelse.
Och vad skulle Sigrid kunnat fråga om, när hon inte ens hade
kunskapen om varifrån hon kom. Men hon var ett vetgirigt barn och sög i sig
kunskap var helst hon kunde finna den.
Just denna dag satt Anna tillsammans med Sigrid i salongen.
Hon hade gett flickan en bit av ett vackert grönt tyg och en docka med rött
brodergarn.
- Sigrid, sa hon med darr på rösten. Idag ska du få sy dig
ett nålbrev.
Den dagen Anna förfärdigade sitt första nålbrev hade varit
en stor dag. Då hade hon förstått att hon var på väg att få ta del av de vuxna
kvinnornas sysslor. Den sjuåriga Sigrid förstod inte att hon förväntades bli
både stolt och tacksam.
- Jag behöver inget nålbrev, sa hon och lade ifrån sig
sakerna på bordet.
Sedan reste hon sig och gick fram till fönstret. Långt där
borta i soldiset såg hon ett dammoln som närmade sig.
- Det är far som kommer, skrek hon. Det är far.
Anna reste sig upp och ställde sig bakom flickan.
- Det kan du inte se härifrån.
Hon snörpte på munnen. Det var inte var dag som hennes son
behagade komma och hälsa på. Att just denna dagen skulle vara en sådan dag
trodde hon knappast. Men snart visade det sig att Anna hade fel.
Birger stövlade in i hallen tillsammans med ytterligare två
män. Oväsendet hade lockat till sig hans tre yngre syskon som ännu bodde kvar i
föräldrahemmet. Systrarna Birgitta och Marina slängde sig om hans hals innan
hans egen dotter Sigrid hann fram. Den tioårige Peder tittade på broderns
vackra kläder med beundrande blick. När han blev stor skulle han också storma
omkring på en häst och komma på oanmälda visiter.
Anna såg genast att något var på tok. Birger lösgjorde sig
från systrarnas omfamning och lyfte upp Sigrid. Hon lade sina armar om hans
hals och han lovade sig själv för säkert hundrade gången att han skulle ta
bättre hand om henne. Han kände att han svikit Siri å det grövsta. Hon skulle
varit besviken på honom om hon vetat att han i det närmaste övergivit dottern.
Vad Siri tyckt om Anna hade hon aldrig försökt att dölja. Birger visste också i
djupet av sitt hjärta att Anna inte haft några höga tankar om Siri.
- Vi har bekymmer, sa Birger och tittade på sin mor. Far är
fängslad.
Anna stirrade på sonen.
- Fängslad, ekade hon. För vad?
- Han sitter på Västerås slott tillsammans med Gustav Trolle,
hans far Erik och Peder Turesson.
Hon ryckte Birger i armen. Var det verkligen möjligt? Hennes
make inlåst.
- Vad har han gjort?
- Satte sig på tvären mot Sten, som tröttnade och låste in
de värsta bråkstakarna.
- Men vad ska jag ta mig till nu?
- Du har väl ändå inget annat att välja på än att se tiden
an.
Sedan gav han en av de nyfinka pigorna, som hade fler
ärenden än surrande flugor till hallen, order om att packa Sigrids
tillhörigheter.
- Tar du med dig Sigrid? Anna fick tårar i ögonen.
Birger nickade sammanbitet och mumlade något om att hon
säkert inte skulle sakna barnet. Vad han inte sa var det att han inte trodde
att Täppa Gård längre var en säker plats. Ett antagande som skulle visa sig var
helt riktigt. Även om olyckan väntade ännu några år på att slå till.
Täppa Gård, Sävsta Anno Domine 1522
Stridigheterna kring den svenska kronan böljade fram och
tillbaka. Sin fader till trots valde Birger att ställa sig bakom Gustaf
Eriksson, som slogs för ett Sverige utan kung Kristian. Gustaf hade förlorat
sin far och flera andra släktingar i den massaker som kungen mycket väl hade
kunnat, om än inte förhindra så ändå mildra. Blodiga uppgörelser fortsatte
sedan i Kristians spår utmed vägen tillbaka till Danmark.
Gustaf Eriksson visste var han hade sina vänner och var han
hade sina fiender. Släktband var inte något som han tog hänsyn till när han
banade sin väg mot Sveriges tron. På Täppa Gård fanns en man som kunde sätta
käppar i det hjul som Gustaf satt i rullning.
Nils Bosson Grip hade tydligt visat var han hade sina sympatier.
Säkert hade han fler fiender är ynglingen Gustaf Eriksson, men ingen som var
mer angelägen om att vinna de segrar som han hade föresatt sig.
Snön knarrade under hovarna där den ensamma ryttaren närmade
sig riksrådsgården. Ingen mötte honom på tunet, men kylan var svår och han
förstod att till och med den enklaste stalldräng drog sig för att lämna
stugvärmen. Med ett par långa kliv var han framme vid porten.
Han lyfte kläppen
med sin handskbeklädda hand och slog några rappa slag. Ett rasslande ljud
klargjorde det faktum att någon hört honom och drog regeln åt sidan. Strax
därpå slogs dörren upp.
Nils Bosson mötte förvånat främlingens blick.
- Vem har jag den äran att ta emot som gäst i mitt hem denna
kalla vinterdag, undrade han.
Mannen sträckte fram handen och presenterade sig, som Lars
Siggesson. Nils tyckte att namnet var honom bekant och tittade ingående på sin
gäst. Innan han hann be Lars stiga in hade denna dragit kniv. Nils tog ett steg
bakåt och ropade på hjälp.
Anna kom rusande inifrån salongen samtidigt som hon
såg sin make segna ner i en pöl med blod. Medan Nils Bosson Grip drog sina
sista rosslande andetag försvann förövaren i sporrsträck mot norr.
Birger var inte förvånad över det oundvikliga, men tacksam
för att alla andra på gården hade skonats. Han visste också nu att han valt
rätt sida även om han skulle bli tvungen att överge den tro som varit hans
förfäders under flera århundraden. Men inför detta kände han ingen ångest. Han
bar sin Gud och sin tro i hjärtat. Familjens väl och ve samt det enorma
jordinnehavet fick för Birgers del gå i första rummet. Den blivande kung Gustaf
hade fått en trogen undersåte.
Och Sigrid fick följa sin far på långa resor både inom och
utanför rikets gränser.
