Spännande utgrävning gav oväntat resultat.
En karta daterad 1740,
en nyfiken lantbrukare tillika ordförande i hembygdsföreningen och en arkeolog
var ingredienserna som behövdes för att historien om utjorden Bollarp i Vireda
socken och Jönköpings län skulle komma i dagern.
Utgrävningar av 1500- och 1600-talsgårdar tillhör inte
vardagen i vårt lant. Kunskapen om hur människorna levde och bodde i städerna
under denna epok är betydligt större. De så kallade exploateringsgrävningarna
sker mer frekvent i staden än på landsbygden. Arkeologiska fynd blottas allt
som oftast när nya bostads- eller kontorskomplex ska byggas. De lämningar som
dyker upp i samband med vägbyggen är av någon anledning så gott som alltid av
äldre dato. Vår landsbygd är till stor del ännu outforskad mark ur arkeologisk
synvinkel när det gäller 1500- till 1700-tal. Det unika med att dokumentera den
här tiden arkeologiskt är att det i vissa fall går att knyta utgrävningarna
till personhistoria.
Gammal karta
I början av 1990-talet studerade dåvarande ordföranden i
Vireda Hembygdsförening en gammal karta från socknen daterad 1740. Den aktuella
kartan verkade ha tillkommit i samband med en gränsdragning mellan byarna
Kieryd och Släthult. I detta sammanhang skulle utjorden Bollarp delas mellan de
två byarna. På den kartlinje som markerade den nya gränsen fanns en rödfärgad
cirkel, vilken var markör för ett så kallat spisröse. Ytterligare en markör
strax intill beskrevs som en väl murad brunn. Just i det här området fanns
också noterat fossil åkermark. De här uppgifterna sammantagna talade för en
medeltida boplats.
Tiden som gick
Arkeolog Ådel Franzén från länsmuseet i Jönköping började
tillsammans med folk från den lokala hembygdsföreningen att gräva så smått i
området. Ganska snart uppdagades att det inte var någon medeltida boning de
hade att göra med utan snarare en gård, som varit bebodd från 1550-talets mitt
och fram till omkring 1620. En upptäckt som inte på något sätt gjorde projektet
mindre intressant. Under mitten av 1990-talet skapades en undersökningsyta
omfattande 56 kvadratmeter. Planer för fortsatta utgrävningar gjordes, men det
är inte alltid som allting blir som planerat. I det här fallet kom både det ena
och det andra emellan och först 2008 kom utgrävningarna åter igång. Den lokala
Bomanska stiftelsen bidrog med med pengar som täckte bland annat tre
arkeologer, grävningar, analyser samt konservering av fynd.
Centralt beläget
Idag ligger utjorden Bollarp bortom allfarvägarna och verkar
minst sagt befinna sig tämligen avsides. Hit kommer man numera via en sparsamt
använd skogsväg. Historien förtäljer dock att socknens östra kyrkväg passerade
över utjordens marker och att det under hela 1800-talet samt en bit in på nästa
sekel legat flera torp mellan Bollarp och Vireda kyrka.
Bland annat finns än idag resterna av soldattorpet Lövhult
beläget endast ett hundratal meter från husgrunden i Bollarp. Kyrkvägens
sträckning talar alltså för att denna bygds invånare ofta kunde höja handen
till hälsning åt förbipasserande på väg till eller från socknens centralort
Vireda.
Funderingar över en möjlig medeltida boplats lämnade inte
heller arkeologerna i fred och dessa tankar fick ny näring av en C14-datering
av agrara lämningar. Dateringen visar på att odling förekommit här under
perioden 1250 till 1400.
Nu kan vi alltså skönja tre olika tidsperioder då trakten
varit befolkad. Dessa tre perioder stämmer bra överens med tidsintervaller i
Sveriges historia då befolkningen påtagligt har ökat. Det är under sådana
tidsperioder som utjordarna får ta emot brukare. Man kan se dessa platser som
markreserver för bosättningar under tider då människorna blir fler.
Vi kan konstatera att denna trakt som nu är öde och
övergiven under flera hundra år åtminstone från och till sjöd av liv och rörelse.
Hemma hos Lars Jönsson i Bollarp
En småländsk
utjordsbrukare med smedja, passglas och bärnstenspärlor. Visst låter det som en
skröna av bästa slag? Arkeologerna från Länsmuseet i Jönköping tar med oss på
en hissnande resa där det mesta verkar vara möjligt.
Någon gång i mitten av 1500-talet uppfördes en enkelstuga
med kammare och kök på utjorden Bollarp i Vireda socken och Jönköpings län.
Byggherre var förmodligen Lars Jönssons far eller kanske hans farfar. Dessa
uppgifter är hämtade ur en attest från 1657, vars upphovsman är
överstelöjnanten Lars Nilsson. Attesten upprättades i samband med ett bråk om
vem som egentligen var rättmatig ägare till utjorden Bollarp, Kieryds rusthåll
eller Släthult. Denna tvist spänner sig över mer än ett århundrade och finns
dokumenterad i Kammarkollegiets handlingar på Riksarkivet.
I attesten intygar Lars Jönsson att han bott i Bollarp i
trettio år och innan honom hans far i hela sitt liv. Själv anges Lars vara 80
år vid attestens tillkomst. Följaktligen bör han vara född någonstans runt 1570
– 1580. Om då även hans far bott här i hela sitt liv borde denna utjord ha
befolkats någon gång omkring 1550. Ett mynt har också hjälpt till att kasta
ljus över dateringsfrågan. Det handlar om en peng slagen för Gustav Vasa i
myntverket på Svartsjö mellan åren 1546 till 1550. Myntet återfanns i spisröset
och troligt är att det murats in vid byggnationen, kanske för att bringa lycka
och välgång.
Omfattande spisröse
Det är inte omöjligt att bollarp var bebott även under en
period av medeltiden. I Småland var det vid befolkningstillväxten på 1500-talet
inte ovanligt att ödelagda medeltida boplatser kom till heders igen. Kanske var
det så att Lars Jönssons förfader fann spår från en tidigare bebyggelse och
kanske till och med återbrukade exempelvis sten till grund och skorsten. I
vilket fall som helst valde vår husbyggare noggrant ut platsen för sin och
familjens boning. Marken är väldränerad och sluttar ner mot en bäck. Platsen är
omgiven av skyddande bergknallar, vilket ger ett gynnsamt klimat. Jordprover
visar på god odlingsmån. Detta sammantaget med den solida skorstensstocken med
bakugn tyder på att byggherrens avsikt var att bli bofast för en längre tid.
Röset efter spismuren är relativt stort och avslöjar en
rejält tilltagen eldstad med en ansenlig öppning mot storstugan samt bakugn i
köksdelen. Fynd av bränd lera skvallrar om att spisen varit lerbestruken på
utsidan. Bakugnens botten hade även den en lerklinad häll, som med jämna
mellanrum fick bättras på eller göras om helt. Matlagningen skedde i den öppna
spisen i stugan medan man bakade i köket. Den välvda bakugnen berättar att här
har det bakats jäst bröd, vilket endast kan ske i kupolugnar där värmen kommer
från alla håll. Degen var en surdeg av rågmjöl. Som jäsmedel användes syrad
mjölk alternativt jäst. Den senare var en biprodukt vid ölbryggning av korn.
Brödet torkades till knäckebrödsliknande konsistens och förvarades i
visthusboden. Vid speciella tillfällen bakades det så kallade färskbrödet,
vilket var mjukt och därmed lyxigare.
Inga fattiglappar
Under utgrävningens gång har flera spännande samt lite udda
och oväntade fynd gjorts. Ingen hade väl ens i sin vildaste fantasi kunnat tro
att här skulle dyka upp en kniv med bladguldsbeläggning på delar av skaftet? Eller
vad sägs om skärvor från förmodligen fler än ett passglas? Och en
bärnstenspärla! Dessa klenoder tyder på att familjen i Bollarp i sin ägo haft
föremål långt över vad som kan behövts för att klara av vardagslivet.
Vad var det då som gav dem möjlighet att skaffa dessa
lyxbetonade artiklar? Familjeförsörjaren i Bollarp var vid sidan om jordbruket
med stor sannolikhet smed. Flera skaftlösa knivar och fragment av knivar,
hästskor, hästskosömn och många andra obestämbara delar av järnföremål har
grävts fram ur jorden. Bearbetning av järn lämnar efter sig slaggklumpar och
sådana har också hittats på platsen. Osäkert är dock om järnet också
framställts här. Teorin lutar i dagsläget mot att det handlat om bearbetning
och förädling av järn. De smidesalster som utgör dagens fynd verkar vara av
andra sortering och användes på gården. De bästa föremålen såldes och av
överskottet köpte Bollarparen måhända ett vackert glas eller halsband av
bärnsten till sin käresta.
Kanske var det så att smidandet i själva verket var en
huvudsyssla och jordbruket en binäring.
Fyndat
Inte långt från själva boningshuset fann arkeologerna precis
som väntat, hushållets avskrädesplats, dåtidens soptunna. Det vi människor
efterlämnar i form av skräp har alltid speglat våra liv på ett avslöjande sätt.
Den här kökkemöddingen utgjorde givetvis inget undantag från regeln. Snabbt
uppdagades en mängd benrester från djur. Antalsmässigt dominerade ben från
nötkreatur, men här fanns även rester från svin, får eller get. En kantbit från
en lerkruka har också återfunnits här. Avskrädeshögen är långt ifrån
färdiggenomsökt och tillhör de projekt som komma skall.
På odlingsplatåerna ner mot bäcken odlades råg och korn. Den
lägre belägna och lite sankare marken utgjordes av äng och här tog man hö till
vinterfoder till djuren. Djurens föda bestod också av lövfoder från de hamlade
träden.
Utöver de djur som tidigare nämnts fanns här givetvis även
en gårdvar och katt. Redan före vikingatiden var katten ett vanligt och till
och med nödvändigt inslag i människans närhet.
En annan extra kryddad upptäckt är de dubbla
syllstensraderna, som bildar en sorts terrass utmed en del av huset.
Arkeologerna har en trolig förklaring till detta som går ut på att det mellan
stenraderna har funnits en köksodling. En intressant tanke eftersom stenraderna
varit behjälpliga när det gäller att hålla värmen kvar i jorden under vår och
höst.
Många av de fynd som görs i samband med utgrävningar är oftast
av manlig karaktär. Därför är det särskilt roligt att det i Bollarp vid sidan
om bärnstenspärlor även fyndats en sländtrissa och en malsten. Vid den här
tiden fanns det kvarnar, men ibland maldes mindre mängder mjöl för hand.
Fynden är små fragment av vardagslivet. De är inte heller så
många, vilket med säkerhet beror på att familjen flyttade och tog med sig allt
av värde. Det verkade till och med som om de tog med sig huset när de lämnade
Bollarp.
Slutet på epoken
Mantalslängder tillsammans med det arkeologiska materialet
talar för att utjorden övergivits i början av 1600-talet. Varför Lars Jönsson
tog sitt pick och pack och gav sig iväg kan vi bara sia om. Kanske var det så
att han fick det väldigt mycket bättre rent ekonomiskt och köpte sig en egen och
bättre gård någon annanstans. Detta någon annanstans skulle kunna vara Sättra i
Linderås socken, men källorna vill inte riktigt styrka denna teori. Familjen
kan också ha stannat i socknen eller tagit vägen i princip vart som helst.
Hur som helst så gick tiden och Bollarp förblev en obebodd
utjord. Så småningom delades den omtvistade marken i två delar där Kieryd och
Släthult fick var sin del. Byggnation kom åter tillstånd på 1800-talet. Nu i
form av ryttartorpet Lövhult. Det var bebott ända tills mitten av 1900-talet
och här finns tydliga spår av människans hand, både i form av stenkällare och
växtlighet.
Artiklarna ”Spännande utgrävning gav oväntat resultat” och ”Hemma
hos Lars Jönsson i Bollarp” är tidigare publicerade i tidningen ANTYDA 2009.
Marknadsyra
Kolbullar och hembakt bröd
Det doftar bränt, det doftar sött och det doftar dynga.
När det är dags för årets stora höstmarknad går alle man ur huse. Redan i
ottan, innan ens solen har kommit upp hör man oxkärrorna knirra och knarra.
Drängar och pigor pladdrar glatt där de drar fram utmed vägen.
Marknad är en mycket gammal
företeelse, som i Sverige förekom redan i forntiden. Människan har alltid haft
behov av att köpa, sälja och byta varor samt att träffas och umgås under
lättsamma och trevliga former. Allt detta erbjöd marknaden och därför
vallfärdade man från när och fjärran till marknadsplatserna. Marknaderna hade
sina givna dagar, vilka var djupt rotade i traditionerna och gick inte att
rubba på. Det var en oskriven lag att alla skulle få bevista marknaden. Att
inte få åka till marken sågs som en oerhörd försakelse. Tjänstefolket såg till
när de städslades att få fria marknadsdagar och resan dit ordnad. Den manliga
delen av befolkningen såg också till att ha rejält att värma sig med under västen
och snus under läppen. En marknad utan många rejäla supar var inte en marknad. Här
var det sannerligen ingen skam att vara berusad, snarare tvärtom. En riktig
karlakarl skrålade, skrävlade och tog snedsteg. Slagsmål, kiv och bråk var
också något som man förväntade sig att uppleva under en marknadsdag. Utan ett
riktigt råkurr var det ingen riktig marknad.
Var en marknad fick anordnas
bestämdes under lång tid av det Kungliga Majestätet. Att söka tillstånd kunde
vara nog så krångligt och långdraget. Frimarknadsinrättningen genomfördes 1802.
I och med detta upphörde många städers beslutanderätt över de lantliga
marknaderna och vem som helst fick bedriva handel utan att först inhämta
tillstånd hos Magistraten i städerna.
Skäggiga damer
Under 1800-talet var
marknadens sortiment brett. Här hittande man allt från olika lantbruksprodukter
till godis i form av brända mandlar och kanderade äpplen. Något som verkligen
kunde få vilken unge som hest att spärra upp ögonen och släppa ifrån sig
slantarna i den hårt knutna näven. Pigorna gapade förmodligen över vackra
glaspärlor och annat krimskrams. Medan den stadgade bondmoran hellre beundrade
ett vackert kjorteltyg. De manliga besökarna kunde fundera över smidda spikar,
knivar och allehanda verktyd och redskap som kunde behövas hemma på gården
eller torpet. Här sålde bönderna och hantverkarna av det de kunde avvara för
att få mynt till det de saknade. Kanske var det på marknaden våra förfäder
stötte på det riktigt exotiska för första gången. En positivhalare med sin apa
fick säkert många att jubla medan andra förfasade sig över skäggiga damen. Det
avvikande var på många sätt både spännande och skräckinjagande och i dag skäms
vi över att kortväxta och färgade människor av olika slag visades upp mot
betalning. Detta är inslag som hoppas över när vi återupplever gångna tiders
marknader. Karusellerna som gjorde sitt
intåg under 1800-talets slut är däremot något som vi gärna roar oss med. Att i
hissnande fart snurra runt, runt har i alla tider roat människan. Redan i det
bysantinska riket förekom enkla karuseller och den första ångdrivna varianten
lär ha dykt upp på 1860-talet.
Djuren var ett naturligt
inslag och på vissa ställen pågick djurmarknaden vid speciella tidpunkter och
på en speciell plats under marknadsdagarna. Många är vi som ännu minns
hästhandlarnas tjocka plånböcker. Köpslåendet var ivrigt och högljutt. Och på
blodigt allvar. Ibland gjordes det upp mot jämgott, bytt, bytt kommer inte
igen. Men inte sällan möttes kontrahenterna igen vid ett senare tillfälle i tinget.
Många köpare kände sig förda bakom ljuset av knallar med välsmort munläder. Domböckerna
skvallrar också om de slagskämpar som åter fick se varandra i ögonen över
skranket i tingshuset. Marknadsgyttret var för övrigt en perfekt plats för
småtjuvar och snattare. Det gällde att hålla hårt i penningpungen. Och aldrig
tro en främling om gott.
Jönköpings allmogemarknad
En gammeldags genuin marknad
i klassisk miljö kan en gång om året återupplevas på Hovrättstorget i
Jönköping. Här förflyttas besökaren snabbt 150 år bakåt i tiden. Det är den
ideella föreningen JAM, Jönköpings Allmogemarkand som bjuder på detta årliga
spektakel för femtonde gången. Tidsenligt klädda knallar slåss om kunderna. Med
lock och pock försöker de fånga besökarnas intresse. Många av stånden
tillhandahåller produkter som får det att vattnas i munnen. Kolbullarna lämnar
ifrån sig en angenäm doft. De påminner lite om fläskpannkakor, men smeten
består endast av mjöl, salt och vatten. Endast en ingrediens tillkommer och det
är rökt eller rimmat fläsk. Kolbullar åts vanligen av skogshuggare och kolare.
Strax intill kokas det kaffe över öppen eld och som tilltugg bjuds kringlor. På
ett tillfälligt spår tuffar ett ånglok fram och lite längre bort snurrar
karusellen. Olika medikamenten såsom salvor och pastiller tycks bota de flesta
åkommor. Blodiglarna lyser dock med sin frånvaro. Överallt ser man spår från av
skördetid, gammeldags ringblommor, morötter i annorlunda färger, lök och
kryddor.
Här och var stöter vi på skådespelare
som ger hela arrangemanget trovärdighet och bjuder på verklighetskänsla. En
torgmadam försäkrar att fisken är alldeles färsk och en ung flicka skriker ut
sin besvikelse över fästmannen som övergivit henne. En man i prydlig kostym
vinglar fram på en höghjulig cykel och i bakgrund hörs visslan från ett ånglok.
Det kan helt enkelt inte bli mer genuint än så här.
