Bagladyn
En novell i juletid
Det
hade redan börjat skymma trots att lunchtiden precis var över. Gatorna hade
tömts på folk. De flesta hade återvänt till sina arbetsplatser. De vackra
ljusslingorna som sträckte sig från den ena husfasaden till den andra svajade i
den lätta vinden. Till och med den lilla gångbron över ån var smyckad inför
julhelgen. Nere på iskanten kurade några uppburrade änder. Lisen sköt upp
dörren till det gamla anrika wienerkonditoriet. Doften av nybakade lussekatter
slog emot henne. Hon valde ett fönsterbord och ställde ifrån sig kassarna med
de nyinköpta julklapparna. Detta var en alldeles speciell dag. I vanliga fall
kunde hon inte unna sig konditoribesök än mindre ägna sig åt inköp av helt
onödiga saker. Att vända på alla slantar var hennes lott. Det var inte ofta
hennes dotter fick nya leksaker eller något nytt klädesplagg. Det mesta var
ärvda grejor eller inköpta i secondhandbutiken. Medan Lisen drack sitt kaffe
gick hon i tankarna igenom vad som fanns i de vackra paketen. Till Agnes hade
hon köpt den där underbara rosa dunjackan, som hennes dotter längtansfullt
tittat på i skyltfönstret. I väskaffären nere på hörnet hade hon hittat en
ryggsäck med massor av fack. Den hade till och med en särskild ficka på utsidan
att stoppa nallen i. Till sig själv hade Lisen köpt en kamera. Det kändes som
om hon hade gjort åt en förmögenhet och ändå hade hon mer än hälften av
pengarna kvar. Hon sände en tacksamhetens tanke till sina föräldrar, som
förstått att hon hade det knapert. I kuvertet tillsammans med brevet som hon
fått häromdagen låg en kopia på en insättningsavi på en för Lisen svindlande
summa, som hon blivit beordrad att slösa på julklappar.
Utanför
fönstret hade stora mjuka flingor börjat dala mot marken. På en parkbänk en bit
bort satt någon, som mest liknade ett enda stort klädbylte. Denna någon satt så
stilla att snön började bilda ett tunt täcke på dess axlar. Lisen svalde det
sista kaffet och på vägen ut köpte hon två stora räkbaguetter, som hon och
Agnes skulle festa på till kvällsmat. Några ärenden hade hon kvar innan det var
dags att hämta dottern hos grannen. Hon styrde stegen mot bokhandeln och
passerade då parkbänken med klädbyltet. Ett par ögon bligade på henne under
kanten på en stickad mössa. Arma kvinna, tänkte Lisen. Hon verkade ha det ännu
sämre ställt än Lisen själv.
Inne
i bokhandeln köpte hon några sagoböcker och en tjock bok om gamla hus. Hon
älskade stora gamla hus, som låg på landet. I timmar kunde hon drömma om hur
hon renoverade och inredde. Hon valde färg och tapeter i fantasins värld och
hon berättade historier för Agnes om människorna som bodde där. Medan expediten
gjorde fina paket och krullade snörena kikade Lisen genom fönstret bort mot
parkbänken. Det var nu alldeles mörkt och snöflingorna dansade på sin väg mot
marken. Kvinnan var i det närmaste översnöad.
- Det
sitter en kvinna därute. Hon kanske behöver hjälp.
Expediten
tittade ut och ryckte på axlarna.
- Det
är väl bara en av de där fyllkajorna, som brukar häcka här utanför.
Med
tveksamma steg närmade sig Lisen kvinnan.
-
Kan jag hjälpa dig?
De
stora ögonen stirrade på henne.
Utan
att be om lov borstade Lisen bort snön med sin ena vante och satte sig jämte
kvinnan. Hon luktade i alla fall inte sprit och verkade inte påverkad av något
annat heller.
-
Har du fått något att äta idag?
Kvinnan
skakade på huvudet.
- Var
bor ni?
Lisen
kände sig fånig, men kunde inte låta bli att fråga.
- I
en husvagn utanför stan.
Lisen
körde ner handen i en av sina kassar och plockade upp räksmörgåsarna. Hon
placerade påsen i tantens knä och reste sig för att gå därifrån. Vad som sen
flög i henne kunde hon aldrig förklara, varken förr eller senare.
- Jag
och min dotter är ensamma på julafton. Du är välkommen att äta middag hos oss.
Passar det klockan ett? Här är adressen.
Lisen
räckte över ett av sina visitkort. Det var sällan hon hade användning för dem.
Hon hade designat en egen kollektion med barnkläder, men efterfrågan var allt
annat än god. Så här i efterhand kunde hon tycka att utgiften för visitkorten
inte betalat sig något vidare. Men då och då kom de till användning.
Under
de närmaste dagarna ångrade hon sitt tilltag flera gånger om. Vad skulle detta
vara bra för frågade hon sig själv. Hennes granne hade skakat på huvudet och
förutspått problem.
- Ger
man en sådan där lillfingret, så tar de hela handen.
- Hon
kanske inte kommer, sa Lisen hoppfullt.
- Du
kan nog vara glad om hon inte har hela a-laget med sig.
Lisen
var inte så lite nervös där hon gick och stökade i köket på julaftons
förmiddag. Agnes sprang runt bena på henne och tjatade oavbrutet.
- Vad
heter tanten? När kommer hon? Det är väl Kalle Anka på TV? Ska vi öppna
julklapparna när det blivit mörkt? Får jag ringa till mormor?
- Snälla
Agnes, jag glömde fråga tanten vad hon heter. Det får du veta när hon kommer.
Strax
före ett hördes signalen från dörrklockan och Agnes rusade ut i hallen och
slängde upp dörren på vid gavel.
- God
jul, lilla vän.
- Välkommen!
God jul!
Lisen
hjälpte den gamla damen av med den slitna, men rena bruna kappan och visade in
henne i vardagsrummet. Agnes satte genast i gång med stora utfrågningen.
- Vad
heter tant?
- Du
kan kalla mig Tant Brun.
Det
var verkligen ett passande namn för det var inte bara kappan, som var brun utan
också klänningen, strumporna och kängorna ute på skohyllan. Till och med väskan
som stod lutad mot soffan var brunmurrig. Agnes tittade nyfiket på den.
- Vad
har du där i?
- Julklappar
till dig och din mamma.
Lisen
som hörde samtalet tänkte lättad att det var tur att hon köpt några småsaker
till sin gäst. Hon satte fram skinka på bordet och ropade att middagen var
serverad.
Det
blev en mycket lyckad måltid. Alla tre småpratade och skrattade tillsammans.
Den gamla damen berättade valda historier om sin barndom och uppväxt. Men var
ytterst förtegen om sitt nuvarande liv, vilket inte förvånade Lisen särskilt
mycket och hon var för finkänslig för att fråga. Vad som däremot gjorde henne
lite fundersam var det välvårdade språket och hennes bordsskick. Dagen till ära
hade Lisen dukat med det fina matsilvret, som hon ärvt efter mormor och hon
hade lagt fram olika sorters bestick. Hennes gäst tvekade aldrig när det gällde
vilket bestick som skulle användas till vilken rätt. Hon visste också att
modellen hette Olga.
Efter
Kalle Anka och eftermiddagskaffe var det så äntligen dags för
julklappsutdelningen. Agnes satt i soffan jämte Tant Brun och studsade upp och
ner av iver medan Lisen hämtade paketen under granen. Hon tog ett åt gången och
räckte över det till dess mottagare. När den sista klappen var utdelat böjde
sig damen ner och plockade upp två paket ur sin stora oformliga väska. De var
noggrant inslagna i grått papper med gröna snören. Agnes fick ett stort avlångt
paket och Lisen ett något mindre. Båda sparade dessa speciella presenter till
sist.
När
Agnes började dra i de gröna snörena skickade Lisen uppfordrande blickar till
sin dotter. De betydde att hon skulle visa glädje och tacksamhet för vad än
innehållet visade sig vara. Denna varning visade sig vara helt obefogad. När
papperet föll till golvet var barnets ögon vitt uppspärrade och ett brett
leende spreds sig över hela hennes ansikte. I famnen höll hon en docka, som med
säkerhet härstammade från förra sekelskiftet. Den hade ljusbrunt lockigt hår
och blundögon. Klänningen bestod av den ena spetsen på den andra och på
fötterna hade hon ett par skinnskor. Den såg ut som om den aldrig lämnat
kartongen den en gång levererats i.
- Tack,
viskade Agnes andäktigt.
- Den
heter Agnes, precis som du.
- Det
är alldeles för mycket, lyckades Lisen till sist pressa fram.
- Nej,
inte alls, log den gamla damen och nu är det din tur Lisen att öppna din
present.
Snöret
trasslade in sig och hon fumlade med papperet, men till sist lyfte hon
försiktigt av locket på en gammal skokartong. Invirade i gammalt tidningspapper
låg tolv mockakaffekoppar med fat. Alla med förgyllning runt kanten och
samtliga helt felfria.
- Det
ska finnas skedar också.
Lisen
tittade i kartongen och hittade ett svart sammetsetui med tolv små guldskedar,
vackert ornamenterade på skaften. Det kändes som en evighet innan hon lyckades
uppbåda tillräckligt mycket mod för att titta sin gäst i ögonen.
- Jag
vet vad du tänker säga, men jag vill att du och Agnes verkligen ska förstå vad
den här dagen betytt för mig. Detta var det bästa sätt jag kunde fundera ut att
visa min tacksamhet på.
Så
kastade hon en blick på Lisens ärvda golvur i hörnet.
- Det
är dags för mig att ge mig av hemåt och än en gång ett stort tack för en
underbar julafton.
- Jag
bjuder på en taxi. Lisen sträckte sig efter telefonen.
- Nej
tack, jag är van att klara mig själv.
Lisen
och hennes dotter trängdes i köksfönstret för att kunna följa damen med blicken
där hon långsamt tog sig fram på den oskottade trottoaren. Innan hon försvann
runt hörnet ner mot torget vände hon sig om och vinkade.
Nyåret
kom och januari månad bjöd på kyla och flera vinterstormar. Till sist blev det
ändå vår och stadens parker lystes upp av krokus, pärlhyacinter och vintergäck.
Varje gång som Lisen promenerade i stadens centrum tittade hon efter den gamla
damen, men hon syntes inte till. På parkbänken satt andra gamlingar och vilade
sina trötta fötter, men ingen Tant Brun.
En
eftermiddag när Lisen kom hem låg det ett vitt kuvert med linnestruktur på
hallgolvet innanför ytterdörren. Hon tog upp det och såg att avsändaren var en
av stadens finare advokatbyråer. Vad kunde de vilja henne? Det var väl ingen
räkning hon glömt betala? Med darrande fingrar sprättade hon upp brevet. Texten
flimrade framför hennes ögon. ”Som ensam arvinge till hela kvarlåtenskapen
efter framlidna fru Mathilda von Ankarstjerna, önskar vi att Ni snarast sätter
Er i förbindelse med oss, för genomgång av alla formaliteter.”
Lisen
damp ner på en stol i köket. Vem var denna fru Mathilda? Någon avlägsen
släkting? Knappast, hon hade aldrig hört namnet tidigare.
Hon
satt länge med telefonen i handen innan hon knappade in numret. En nasal
kvinnoröst svarade.
-
Jaha, Lisen Anderberg! Ett ögonblick ska ni få tala med advokat
Strömstedt.
Samtalet
var kort och mycket formellt. De ville träffa henne ute på Riddersnäs Herrgård
redan i morgon klockan elva. Hon visste var stället låg. Men hur skulle hon ta
sig dit? Det gick förmodligen ingen buss.
Nästa
morgon gav hon sig iväg på cykel. Hon var ute i god tid och det behövdes med
tanke på de hemska uppförsbackar hon hade framför sig. Stönande och flåsande
undrade hon varför advokatkontoret inte låg i stan istället, men de fina
herrarna hade förstås bil. Nu skulle hon komma fram andfådd och genomblöt av
svett. Även de brantaste backar har ett slut och cykeln rullade nu nästan av
sig själv genom odlingslandskapet. Hon svängde av från riksvägen och kom in i
en lummig allé. Längst där framme skymtade hon den gula huvudbyggnaden. Hon
funderade över om det var dit hon skulle eller kanske möjligtvis till någon av
de två flygelbyggnaderna. När hon kom fram visade det sig att hon inte behövt
oroa sig alls, för på trappan till stora huset stod en välklädd medelålders
herre och vinkade. Han visade in henne i hallen, som kändes lika stor som hela
hennes lägenhet. De gick vidare in i ett rum till höger, som visade sig vara
ett bibliotek. Han bjöd henne sitta ner i en av skinnfåtöljerna i rummets mitt.
-
Dricker du kaffe? Jag får väl säga du? Själv heter jag Harald.
Lisen
nickade, som svar på båda frågorna. Hon kände sig löjlig i sina slitna jeans,
sin urtvättade och nu även svettiga t-shirt och sina grönfläckiga gympadojor.
Harald
drog i en snodd som hängde ner från taket borta vid dörren och nästan genast
uppenbarade sig, som i en dröm, en husa i svarta kläder och med vitt förkläde.
-
Kan vi få två kaffe med lite goda kakor till och en karaff med
isvatten.
Lisen
gjorde allt för att inte verka alltför förvånad eller bortkommen. Harald
öppnade en portfölj och plockade fram en bärbar dator och en tjock bibba med
olika skrivelser.
-
Här är först en förteckning över kontanta tillgångar och värdepapper.
Den
förvirrade Lisen sträckte fram handen och tog emot papperen.
-
Jag måste erkänna att jag inte förstår mycket av allt det här. Varför
just jag och vem var den här Mathilda Ankarstjerna?
- Du kände henne under namnet Tant Brun och hon
valde dig för ditt goda hjärtas skull står det i testamentet. Du förstår, hon
hade inga arvingar och led av långt gången cancer och hennes enda önskan var
att någon skulle ta hand om hennes efterlämnade tillhörigheter. Denna någon var
tvungen att visa sig vara värdig ett sådant förtroende och det har du gjort.
-
Hon var alltså ingen bag-lady?
Harald
skrattade.
-
Nej knappast. Kan vi gå vidare med formaliteterna?
Nästa
dokument innehöll allt lösöre, vilket omfattade femtio sidor skrift. Det
flimrade framför Lisens ögon.
-
Och så har vi då till sist fastigheten.
-
Fastigheten, ekade Lisen. Finns det en sådan också?
Ett
stort, bullrande skratt rullade över Haralds läppar. Han slog ut med armarna i
en svepande rörelse.
-
Javisst. Vad sägs om Riddersnäs min lilla herrgårdsfröken.
Rosehill
Dagar i ett vintrigt Chicago
Hon var ensam i den lilla frukostmatsalen. Den bleka
vintersolens strålar förmådde knappast tränga in genom de lindrigt rena
fönsterrutorna. Med lite god vilja skulle man kunna påstå att den murriga inredningen
lutade åt engelsk kolonialstil. Bredvid kaffekoppen låg en nött skinnpärm. Mona
smuttade på kaffet. Det smakade beskt och var inte speciellt varmt. Hon hade
valt att boka rum på pensionatet av en enda anledning, värdinnan var
svensktalande. Eftersom hon inte var någon van resenär fann hon en trygghet i
att då och då kunna göra sig förstådd på sitt eget språk. För första gången i
sitt snart sextioåriga liv reste hon helt på egen hand. Bortsett från några väl
arrangerade charterresor hade hon inte varit utanför Sveriges gränser förrän nu.
Egentligen förstod hon fortfarande inte vad som hade flugit i henne, när hon
fick för sig att resa till Chicago. Vad skulle hon ha för nytta av att besöka
Martins grav? Denne äldre bror som hon endast sett på bild, lämnade
föräldrahemmet något år innan Mona själv kom till världen. Kanske hade det att
göra med hennes känsla av att leva utan sammanhang. Jul- och nyårshelgerna som
just passerat hade hon firat ensam. Hon saknade nära släktingar och några
månader tidigare hade hon lämnat ett långt samboförhållande. Uppbrottet hade
skett lugnt och sansat. Inga hårda ord hade utväxlats. De hade helt enkelt
vuxit isär.
Mona öppnade pärmen. Begravningsfirman Lain och Son hade
sänt den till hennes föräldrar strax efter begravningen tillsammans med en väl
tilltagen faktura. De första sidorna var fyllda med namnen på de personer som
följt Martin till den sista vilan. Alla dessa namn var okända för henne. För
säkert hundrade gången ögnade hon igenom dem med en förhoppning om att kanske
finna någon kvinna som han delat sitt liv med. Hon kunde bara konstatera att
Martin var en, för henne helt okänd person. Föräldrarna var deras enda
gemensamma nämnare. Därutöver fanns bara ett tomrum. Längst inne i sin själ
hoppades Mona att på något sätt hitta någonting som kunde fylla åtminstone en
liten del av detta tomrum.
Hon bläddrade vidare i pärmen medan hon förstrött tuggade på
en rostad brödskiva med något sött på som skulle föreställa marmelad. Hennes
blick fastnade på ett blekt karta över kyrkogården. Med en röd penna hade någon
ringat in den sektionen där Martin var begravd. Fanns det över huvud taget
någon som under årens lopp besökt denna plats? Hon visste inte.
Begravningsgästerna hade förutom sina namn även skrivit sina
adresser, men vad hjälpte det nu fyrtio år senare. Kanske var inte en endaste
en av dem i livet? I vilket fall som helst bodde de säkert inte kvar på samma
adress. Och var de verkligen Martins vänner? De kunde lika gärna ha varit
flyktiga affärsbekantar.
-
Smakade frukosten bra?
Värdinnans pigga röst fick Mona att rycka till. Hon hade
inte hört att någon kommit in i rummet.
-
Ja tack, svarade hon och låtsades att hon höll två
fingrar i kors bakom ryggen
-
Jag är precis på väg ut, tillade hon sedan för att
slippa inleda ett samtal.
Pensionatets ägarinna förstod inte vinken utan fortsatte
glatt konversationen. Men hon talade för döva öron. Mona reste sig upp och
plockade ihop sin pärm och kartan över kyrkogården. I dörröppningen vände hon
sig om.
-
Förresten, sa hon, hur kommer jag till Rosehill?
-
Oh, det är enkelt. Ta bara buss 14. Det finns en
hållplats runt hörnet.
Mona klev av bussen. På långt håll såg hon portalen som utgjorde
huvudingången till Chicagos största och tillika äldsta begravningsplats. När
den invigdes 1859 låg den en bra bit utanför staden. På den tiden tog besökarna
tåget hit ut. Rosehill hade då till och en egen järnvägsstation. Den vita byggnaden
tornade upp sig framför henne. Detta imponerande monument var ritat av William
W Boyington och uppfört helt och hållet i kalksten. Mona hade läst på sin läxa
och visste att det var samme arkitekt som också skapat Chicago Water Tower samt
The Old University of Chicago. Och någonstans här på denna över 140 tunnland
stora kyrkogård låg denne William begravd. Många var de kända och firade
personer som här fått sitt sista vilorum. Men de allra flesta gravstenarna var
resta till minne av alldeles vanliga människor, såsom hennes bror Martin.
En lång stund stod Mona kvar i valvet som utgjorde själva
entrén. Det var som om hon var tvungen att ställa in sig på en annan våglängd
innan hon var värdig att beträda denna plats. Bakom henne på North Ravenswood
Avenue bildade trafiken en kompakt ljudkuliss. Framför henne härskade lugnet
och tystnaden. Här rådde vinter. Ett tunt lager av orörd snö täckte gräsmattor
och planteringar. Gångarna mellan de olika ytorna var prydligt skottade. Mona
fann det mycket märkligt. Hon hade inte sett en enda gnutta snö någon
annanstans i staden och här var det alldeles vitt på marken. Långsamt började
hon gå. På vänster sida stod snörräta rader med exakt likadana gravstenar. Det
var soldatgravar. Över dessa gravar vakade ett monument rest till äran av Major
Ransom. En amerikanskt fana vajade sakta i den svaga vinden. Mona erfor en
förnimmelse av overklighet. Tiden stod stilla. Det var svårt att betrakta denna
plats som enbart en kyrkogård. Detta var en enorm park fylld med vackra stenar,
monument och statyer. Här och var mellan de nakna trädstammarna skymtade hon
ett eller annat mausoleum. Med hjälp av sin karta letade sig Mona vidare mot
sektion 115. På vägen passerade hon en mindre sjö. I den isfria delen slogs ett
gäng änder om några godbitar som en äldre man slängt till dem. Aldrig förr hade
hon sett så många olika varianter på gravstenar. Här fanns allt från de
rektangulärt strikta till fantasifulla konstverk. En avbild av en kvinna i
naturlig storlek, liggandes i en kista av glas, fick Mona att osökt tänka på
Snövit. Vid en familjegrav vaktade två gigantiska hundar av okänd ras. Hon
fortsatte sin vandring genom denna förtrollade värld och var nära att snubbla
över ett barn, som låg utsträckt på en stenplatta. Det var en liten flicka i
treårsåldern helt i sten och mycket naturtrogen. Mona böjde sig ner och
borstade bort lite snö. Hon sökte efter ett namn, men fann inget. Barnet
berörde henne och några ofrivilliga tårar rann nerför hennes kinder. Hon
torkade bort dem med handens baksida och bad tyst ”Gud som haver barnen kär”.
Miljön försatte henne i en märklig sinnesstämning. En kvinna iklädd en blå
duffel passerade Mona på några meters avstånd. Kvinnan kastade en blick på Mona
där hon satt på huk vid den lilla stenflickan. Deras blickar möttes för en kort
sekund. I handen hade kvinnan en röd ros. Mona tog sig samman och reste sig
upp. När hon tittade sig omkring förstod hon att hon tappat riktningen och hon
var inte längre säker på åt vilket håll hon skulle gå. Kartan gav inte heller
någon vägledning eftersom hon inte visste var hon befann sig. Hon suckade och
bannade sig själv för att hon blivit så distraherad av alla gravar att hon
tappat bort sig. På något vis måste hon hitta någon form av landmärke som hon
kunde hitta på kartan.
-
Otroligt, muttrade hon för sig själv. Jag har gått
vilse på en kyrkogård.
Även om det nu handlade om en kyrkogård stor som ett
skogsskifte kände hon sig ganska dum. På måfå fortsatte hon rakt fram. Efter en
stund träffade hon på ett korsande promenadstråk. Hon stannade upp och försökte
orientera sig. Mellan träden på höger sida låg ett kapell byggt helt i
natursten. Ett av kapellen som var utmärkta på kartan låg inte allt för långt
från sjön hon nyss passerade och hon utgick ifrån att det var just det
kapellet. Om hon tog av mot vänster så borde hon snart vara framme. En stund
senare stod hon framför den del av Rosehill som benämndes sektion 115. Här stod
gravstenarna lika tätt som granplantorna på ett nyplanterat kalhygge. Här fanns
inga gigantiska statyer eller tjusiga monument. Sida vid sida hukade små och
ibland delvis söndervittrade stenar. De få fotspåren i snön mellan
gravplatserna vittnade om att antalet besökare på den här delen av kyrkogård
inte var så många. Här fanns heller inga uppskottade gångar. Mona rådfrågade
sin karta och räknade stenarna från vänster. Hon kom fram till att det måste
vara sten nummer fem i andra raden.
-
Nej, jag måste ha misstagit mig!
Framför stenen låg en endaste röd ros. Mona kollade en gång
till. Allt var rätt. Martins namn, datum, allt stämde. Och rosen var alldeles
färsk. Den kunde inte ha legat där någon längre stund. Hon tittade sig
villrådigt omkring. Också fotspåren i snön var färska.
Som en spårhund satte Mona fart. Hon kryssade mellan
stenarna och rusade ut på den stenlagda gången som gick i riktning mot kapellet.
Långt där framme skymtade hon kvinnan i den mörka duffeln. Mona började
springa. Avståndet var längre än hon beräknat.
-
Stanna, vänta! Please wait!
Hon var andfådd och hennes röst nådde tydligen inte kvinnan.
Eller så låtsades hon inte höra. Mona ökade farten sporrad av möjligheten att
denna kvinna faktiskt känt Martin. Plötsligt stannade kvinnan och vände sig om.
Mona hann ikapp henne. Just då insåg hon sitt misstag. Personen som hon stod
öga mot öga med var för ung. Hon kunde knappt ens ha varit född vid den
tidpunkt då brodern gick bort. Stammande bad Mona om ursäkt ömsom på svenska
och ömsom på engelska. Hon slog ut med armarna i en uppgiven gest och backade
några steg.
-
Jag talar svenska.
Mona tittade förbluffad på henne. Accenten var amerikansk,
men orden inte desto mindre svenska.
-
Sara heter jag.
Hon tog av sig sin handske och sträckte fram handen.
-
Kände du Martin?
Mona förstod att hennes fråga lät dum, så hon försökte
genast att släta över den.
-
Nej, det är klart att du inte gjorde. Det är ju så
länge sedan han dog.
Sara verkade lite bragt ur fattningen. De bruna ögonen var
uppspärrade och hon tog sats för att säga något. Men hon verkade inte finna de
rätta orden.
Mona hjälpte henne på traven genom att åter be om förlåtelse
och förklarade att det hela måste var ett misstag. Hon ville ju bara veta vem
som lagt rosen på broderns grav.
-
Din bror, flämtade Sara
Färgen lämnade hennes ansikte och Mona befarade att hon
skulle svimma. Men Sara lyckades samla ihop sig.
-
Martin var min far, viskade hon. Han dog innan jag hann
fylla ett.
Nu var det Monas tur att totalt tappa fattningen. Här stod
hon på en kyrkogård i Chicago tillsammans med en okänd kvinna, som påstod sig
vara Martins dotter. Overklighet och tvivel blandades med glädje och hopp. Hon
var fortfarande andfådd efter språngmarschen och hennes ben skakade. Sara tog
ett försiktigt grepp om hennes armbåge och lotsade henne mot en närbelägen
parksoffa. Där sjönk de ner sida vid sida. En lång stund blev de sittandes alldeles tysta. På avstånd hördes kuttrandet
av några duvor. Sara var den som först tog till orda.
-
Vi åker hem till mig. Jag har min bil parkerad utanför
den västra entrén. Det är inte långt. Orkar du gå dit tror du?
Mona nickade. Just nu ville hon inget hellre än att sjunka
ner i ett bekvämt bilsäte och bli skjutsad någonstans. Vart spelade en mindre
roll bara hon slapp tänka själv.
Vant rattade Sara bilen genom gatorna i Chicagos norra del.
Mona hade ingen kontroll över vart de var på väg. Så småningom glesnade
trafiken och bebyggelsen förändrades markant. De hade kommit in i ett område
mestadels bestående av små villor. De var enkla och många av dem var i behov av
både färg och nya takplattor. Det allmänna intrycket var ändå gott. Sara
bromsade in och hjälpte Mona ur bilen.
-
Ja, här bor jag.
Huset bestod av två rum och ett litet kök. Stora
perspektivfönster släppte in vintersolen, som glädjande nog hållit sig framme
hela dagen. Möbleringen var enkel. Det var tydligt att Sara inte levde i
överflöd. Mona slog sig ner i en blommiga fåtölj.
-
Hur kommer det sig att du talar svenska?
Sara kom ut från köket med en bricka lastad med te,
rågbullar och skorpor.
-
Det är allt jag har att bjuda på, log hon urskuldande.
-
Tack, det är alldeles utmärkt.
Mona kände hur hon längtade efter just rågbullar.
-
Men du har inte svarat på min fråga.
-
Jag läste svenska på universitet. Tyckte att det kändes
bra att kunna min fars modersmål.
Sara slog sig ner på andra sidan det låga, runda bordet. Hon
berättade att hennes mor dog när hon föddes. Modern och Martin hade inte varit
gifta och han hade heller aldrig erkänt henne som sin dotter. När så även
Martin gick bort året därpå hade Sara blivit placerad i ett fosterhem.
-
Det var ett bra hem, avslutade hon sin korta
sammanfattning.
Sedan tittade hon lite undrande på Mona.
-
Hur gammal är du egentligen? Jag menar, min far var ju
faktiskt i fyrtioårsåldern när jag föddes.
Och nu var det Monas tur att berätta. När hon tystnat kom
Sara runt bordet och satte sig på armstödet. Hon slog armarna om den äldre
kvinnan.
-
Tänk, du är min faster, sa hon och hennes ögon tårades.
Jag som trodde att jag stod alldeles ensam i världen.
-
Och du är min brorsdotter.
Mona kunde inte heller hålla tårarna borta. Men så med ens insåg hon att det fanns många
praktiska saker som måste lösas. Att Sara var Martins dotter tvivlade hon inte
en sekund på. Ur sina gömmor plockade brorsdottern fram fotografier både av
Martin, sin mor och sig själv. Den unga Sara var på vissa bilder påfallande lik
sin far. Men juridiskt måste faderskapet fastställas. När Mona förklarade detta
för Sara slog hon ifrån sig med båda händerna.
-
Det spelar ingen roll nu. Jag vet att han är min pappa.
Det räcker för mig.
-
Men inte för mig. Jag har mer information till dig som
är viktig.
Sara skakade på huvudet.
-
Det enda som är viktigt är att vi har funnit varandra.
-
Jag vill att du följer med mig till Sverige.
Monas mening blev hängande i luften.
-
Nå, sa hon, efter en stund, då Sara inte svarade.
-
Det kan jag inte. Jag har helt enkelt inte råd och min
arbetsgivare går aldrig med på att ge mig ledigt. Han sparkar mig om jag
frågar.
Mona var inte säker på hur hon skulle hantera situationen.
Hur mycket kunde hon berätta. Sanningen kanske skulle skrämma bort Sara. Den
uppfattning hon fått om brorsdottern var den att hon var nöjd med sitt liv. Den
förändring ett fastställande av faderskapet skulle medföra för Saras del kanske
inte var det hon förväntade sig eller ens önskade sig.
-
Det är så här Sara, sa hon mjukt och tog hennes händer
i sina. Din far var tämligen förmögen vid sin bortgång. Varken jag eller dina
farföräldrar, när de var i livet, har rört Martins kvarlåtenskap. Den har
istället förvaltats av familjens advokat.
Sara for upp.
-
Nej, det är inte mitt. Det kan jag inte göra anspråk
på!
Hennes faster suckade.
-
Det är ditt vare sig du vill ha det eller inte.
-
Jag är ledsen men jag följer inte med till Sverige.
Mona tog en taxi tillbaka till pensionatet. De närmast
påföljande dagarna ägnade hon åt långa samtal med sin advokat i Sverige samt
möten med olika juridiska ombud i Chicago. Hon förstod att det skulle bli en
både omfattande och långdragen process innan Martins dotter skulle kunna
legaliseras. Men utgången var för den skull inte oviss. Hon hade också bokat
två flygbiljetter. Den ena hade hon skickat med bud till Sara, som inte hade
hört av sig. Mona ville inte tjata på henne utan lät henne vara ifred.
På avresedagens morgon var Mona på flygplatsen i god tid.
Hon hade sökt Sara både på hemtelefonen och mobilen, men inget svar. Inte
heller dök hon upp i avresehallen. Bedrövat steg Mona ombord på planet. Det
sista hon hörde var utropet om att gaten stängdes. Flygfåtöljen bredvid henne
gapade tom. Bara några minuter innan planet skulle taxa ut visade en
flygvärdinna in en senkommen resenär. Det var Sara.
Ödekyrkan
Trädens nakna grenar sträckte sig mot skyn. De borde ha
varit täckta av rimfrost, men istället såg de svarta och lite kladdiga ut.
Nästan som bestrukna med sot. På marken hade fjolårslöven geggat ihop sig till
kletiga kockor. Snön lyste också med sin frånvaro. Det hade inte blivit någon
riktig vinter på ön det här året. Grå, regntunga skyar dröjde sig envist kvar
och vägrade släppa igenom ens en gnutta sol. Den lilla snö som hade kommit hade
försvunnit innan någon ens hunnit tänka på att bygga en snögubbe än mindre
rulla en snöboll.
Anna hade flyttat in i det lilla huset utmed byvägen i
slutet av sommaren. Hösten hade kommit och gått. Jul och nyår hade passerat
revy i ensamhetens tecken. Det var nästan så att hon ångrade tilltaget att
lämna tryggheten på fastlandet till förmån för friheten på den vindpinade ön. Den
bofasta befolkningen hade inte varit helt lätt att komma inpå livet. De flesta
föredrog att få vara i fred. Kanske hade många av dem en anledning att hålla
sig för själva, kanske var de mer ljusskygga än bara ensamhetstörstande.
Stugan var ett skomakartorp från förrförra seklet. Det var
lågt i tak och trösklarna höga. Breda golvtiljor täcktes av färggranna hemvävda
trasmattor. En skonsam renovering hade bidragit med både elektricitet, indraget
vatten och avlopp. Närmsta granne var en övergiven stenkyrka från 1100-talet. En
helt perfekt miljö för Anna att arbeta i.
Hon gick långsamt över heden. Hennes militärgröna byxor och
den mörkt lila vindjackan gjorde att hon smälte in i det dämpade dagsljuset och
det snöfattiga landskapet. Det kortklippta spretiga kastanjebruna håret doldes
nästan helt av hennes hemmastickade mössa av ullgarn. Över axeln hängde hennes
nyinköpta kamera. Hon hade skaffat den när hon fått uppdraget som fotograf åt det
internationella naturmagasinet. Och nu skulle hon stanna här på ön för att
fånga årstidernas växlingar. Inte så lätt när vintern helt tycktes utebli.
Anna slog av en aning på takten och lät blicken vandra över
det flacka landskapet. Borta vid horisonten skymtade hon havet. Idag lika grått
som himlen. När hon flyttade blicken en aning mot öster dök den gamla ödekyrkan
upp i hennes synfält, men hon kunde inte se ända hem. Kyrkan drog allt som
oftast till sig hennes blickar. Den verkade ha en närmast magnetisk effekt på
henne. Ännu hade hon inte gått in genom grinden till den medeltida kyrkogården.
Och det kunde ju verka lite konstigt eftersom de var grannar. Anna visste att
det fanns många stora gravhällar och hon hade också hört talas om den gamla
offerkällan strax norr om kyrkan. Kassörskan i lanthandeln berättade gärna en
ny spökhistoria i det närmaste varje gång som Anna var och handlade. Men Anna
brydde sig inte så mycket om spöken. I vart fall hade hon ännu inte träffat på
några. Hon tog omvägen runt den stora ekdungen och närmade sig stugan från
öster. Det innebar att hon inte behövde passera ödekyrkan för att komma hem.
Anna höjde kameran och riktade den mot torpet. Förskräckt hajade
hon till. På skärmen såg hon en person som stod på hennes veranda och bultade
på dörren. När ingen öppnade vände mannen på sig och drog betänksamt med handen
över den dagsgamla skäggstubben. Anna tyckte nästan att hon spionerade där hon
stod med kameran framför ansiktet. Hon hade ett bra objektiv och kunde
konstatera att hennes besökare var i femtioårsåldern och bar prästkrage. Den
detaljen lugnade henne. För övrigt var han ledig klädd i jeans och en något
sliten mockajacka. Hon kunde inte påminna sig att hon sett honom på ön. När
Anna kom fram till öppningen i den låga häcken som omgärdade huset var han
precis på väg att gå därifrån.
- Hej, så bra att du kom. Jag heter Anders.
Anna bjöd besökaren att stiga in. Artigt klev han ur sina
smutsiga kängor och blottade ett par fantastiskt gladrandiga raggsockar. Först
öppnade Anna munnen för att kommentera dem, men ångrade sig genast när hon såg
hur förläget han själv betraktade sina fötter. Istället visade hon honom ut
till köket. Det var fortfarande en aning glöd i spisen. Hon behövde bara lägga
in ett torrt björkträ för att elden skulle sätta fart på nytt.
- Jag kokar gärna vatten på vedspisen, sa hon vänd mot
Anders. Men idag fuskar jag med vattenkokaren för jag är så ruskigt kaffesugen.
Han slog sig ner på pinnsoffan och såg ut som om han hörde
hemma där. Anna hade förväntat sig att han skulle komma med någon form av
förklaring till varför han befann sig i hennes hem. Men han följde henne tyst
med blicken medan hon dukade fram nescafé, muggar och mjölk. Till sist tog
hennes nyfikenhet överhanden.
- Hur kommer det sig att jag får kyrkligt besök?
Anders harklade sig och snurrade muggen mellan händerna.
- Jag, hmmm, jag tänkte höra om du märkt av något annorlunda
på sistone.
Anna höjde på ögonbrynen. Vad menade han? Anders förstod av
hennes uppsyn att hon inte hade något att berätta. Men för säkerhets skull
förtydligade han sig.
- Du har inte stött på några främlingar i trakten eller sett
någon vid kyrkoruinen?
Hon skakade på huvudet och undrade varför hon skulle det. Anders
berättade att ödekyrkan låg i hans pastorat, men att det var
riksantikvarieämbetet som ansvarade för den. För några år sedan hade den
vandaliserats. Trots noggranna efterforskningar hade ingen kunnat gripas.
- Därför, förklarade han, brukar jag hålla ett öga på
kyrkan.
- Jaha, sa Anna. Och nu undrar du vad jag har för mjöl i min
påse.
Prästen på kökssoffan såg minst sagt förvånad ut, sedan
brast han ut i ett rått men hjärtligt skratt. Han förklarade att det inte var
så han hade tänkt, men han erkände villigt att han var nyfiken på henne.
- Det är inte så vanligt med nya människor som bosätter sig
här ute på ön.
Medan de drack kaffe och åt knäckebröd med ost berättade
Anna om sitt arbete och bekymret med bristen på snö. Anders i sin tur pratade
om jobbet som präst på ön. Han hade bott här i lite mer än fem år och trivdes
bra.
- Och din familj?
Orden trillade över läpparna på Anna. Hon ville inte låta
alltför angelägen, men hon var tvungen att erkänna att han var en mycket
tilldragande präst. Förmodligen var det väl hans fru eller sambo som stickat
sockarna.
- Jag bor ensam i prästgården. Det ekar när jag går mellan
rummen, skrattade han.
Han hade nära till skrattet konstaterade Anna och det tyckte
hon om. I nästa stund bannade hon tyst sig själv. Hon var här för att arbeta
och det gjorde hon bäst i ensamhet. Det hade varit jobbets fel att hennes
senaste förhållande spruckit. Mats hade inte stått ut med hennes oregelbundna
tider och hennes djupa engagemang i det hon gjorde. Han hade känt sig åsidosatt
hade han påstått.
- Du är välkommen att testa om du vill.
- Testa vad då? Anna förstod ingenting.
- Ekot, sa Anders medan han reste sig från bordet.
Anna tittade länge efter honom när han försvann bortåt
vägen. Hon undrade var prästgården låg och om han hade långt att gå. Hon
stoppade in några vedträn till i spisen och dukade av.
Mörkret föll tidigt trots att ljuset stannade kvar allt
längre för varje dag som gick. Anna lyfte blicken från dataskärmen och stirrade
mot den nästan svarta fönsterrutan. Precis i samma tiondels sekund som hon
blinkade anade hon ett fladdrande ljussken likt ett irrande tomtebloss. Hon
reste på sig och gick fram och tryckte näsan mot rutan. Med uppspärrade ögon
försökte hon se ut i ingenstans. Där, där var det igen. Verkade komma från
ödekyrkan. Men den hade väl inget fönster åt det här hållet? Hon ansträngde sig
för att försöka komma ihåg hur den såg ut. Kanske fanns det någon glugg i
muren, men säker var hon inte. Klockan närmade sig midnatt och trots att hon
inte trodde det allra minsta på spöken började hennes hjärta att bulta. Med en
ryckig gest drog hon för gardinen och gick sedan ut i hallen för att låsa
dörren. Det tog en bra stund innan hon kunde somna och hon kände sig allt annat
än utsövd morgonen därpå.
Hennes nyfikenhet drev henne att ta en sväng till ödekyrkan.
Så här i dagsljus fann hon sin rädsla helt obefogad. Förmodligen var det bara
ljuset från en bil som reflekterats mot en ruta. Eller också hade hon inbillat
sig alltsammans. Men trots allt kände hon en ilning i maggropen när hon sköt
upp grinden och gick in på kyrkogården. Precis som hon hade trott så fanns det
varken något fönster eller någon glugg i den av kyrkans gavlar som vette mot
hennes hus. Alltså kunde hon inte ha sett något ljussken därifrån. Anna tog ett
varv kring kyrkan och gick sedan fram till porten. Till sin stora förvåning såg
hon att hänglåset var öppet. Det var påhakat på ett sådant sätt att det inte
gick att upptäcka förrän man var ända framme vid dörren. Hon sköt upp den och
gick in. En unken och lite frän lukt slog emot henne. Helt oväntat tittade
solen fram och några bleka strålar letade sig genom det halvt raserade taket
över vapenhuset. En gammal stenkista från tusentalet avtecknade sig tydligt mot
den skrovliga väggen. Anna lät höger pekfinger löpa utmed runslingan. Sedan
fortsatte hon in i långhuset. Här var det helt tomt bortsett från ett högt
stenaltare. På altaret stod två ljus, som båda brann. Anna drog efter andan. I
samma stund hörde hon hur porten till vapenhuset slog igen. Först efter det som
hon själv betecknade som en evighet sprang hon tillbaka till ingången och
slängde sig mot dörren. Den gick inte att rubba.
- Ta det lugnt och försök igen, sa Anna högt till sig själv.
Men fastän hon tog det lugnt gick inte dörren att öppna. Hon
ropade både hallå och hjälp, men ingen svarade. På ben som kändes lite darriga
gick hon tillbaka in i själva kyrkan. Det var faktiskt en ödekyrka och delvis
en ruin. Naturligtvis måste det finnas en annan väg ut härifrån. Vid sidan av
altaret hittade hon ett lågt valv och en kort gång. Den ledde in till ett
mindre rum, som verkade ha tjänstgjort som sakristia. Här fanns ett rangligt
träbord. På dess nötta yta låt en bok uppslagen. ”Tack för besöket” stod det
och ett datum som var flera månader gammalt tillsammans med en helt oläslig
namnteckning. Det var alltså ganska länge sedan någon varit här, åtminstone
någon som gett sig till känna med några rader i gästboken. Inte heller
sakristian verkade ha någon kontakt med yttervärlden. Hon körde ner händerna i
jackfickan och ett stort leende spred sig över hennes läppar. Mobiltelefonen!
Hur hade hon kunnat glömma den? Problemet var bara att hon inte lärt känna de
som bodde på ön. Hon hade inte heller brytt sig om att ta reda på Anders
telefonnummer. Inte ens hans efternamn hade hon haft vett att fråga efter.
- Ha, jag kan googla, sa hon rätt ut i luften.
Nu skulle hon minsann få riktigt god användning av sin Iphone.
Det var bara att söka på svenska kyrkan och rätt församling. Vips skulle hon få
tag i Anders och bli utsläppt. Hennes hjärta slog några extra slag. Inte av
rädsla utan snarare vid tanken på att det var just öns trevlige präst som
skulle komma till hennes rädding. Det tog inte ens en minut att finna rätt på
att Anders hette Ekroth i efternamn och det fanns två olika nummer som hon
kunde nå honom på. Till hennes stora besvikelse svarade han inte på varken det
ena eller det andra. Istället slog Anna numret till pastorsexpeditionen. En rar
kvinnlig röst svarade.
- Jag söker Anders Ekroth.
- Han är ute på tjänsteärende och återkommer i eftermiddag.
Kan jag be honom ringa upp?
Anna försökte låta som om ingenting hänt. Men hon var
lugnare nu. Anders skulle ringa inom några timmar och sedan skulle han komma
och släppa ut henne. Under tiden skulle hon bekanta sig med den här fantastiska
byggnaden som ödekyrkan var. De stora hällarna som utgjorde golvet i långhuset
var dekorerade med bilder och några av dem hade långa texter. Anna gissade att
det var minnesstenar över personer som låg begravda här i kyrkan. Stenarna var
så slitna att hon inte kunde urskilja några ord eller namn. Tänk att här hade
människor för många hundra år sedan stått och trampat och lyssnat till prästens
ord under långa predikningar. För säkert var kyrkan så gammal att den uppfördes
på den tid då kyrkobänken ännu inte tagits i bruk.
Både en och två och tre timmar passerade utan att någon
ringde. Anna funderade på om damen på pastorsexpeditionen kanske glömt att
meddela Anders. Hon tog upp sin telefon för att själv ringa upp. Displayen var
svart. Anna tryckte på telefonen men inget hände. Hon försökte en gång till och
en gång till. Inget hände. Med gråten i halsen insåg hon att batteriet var slut
och det började skymma. Ljusen på altaret brann fortfarande och kastade långa,
fladdrande skuggor över stenväggarna. En svartfågel flög kraxande ut genom en
fönsterglugg flera meter över golvet. Anna kände en krypning utmed ryggraden.
Hur skulle hon kunna ta sig härifrån?
Innan mörkret hade börjat falla hade tiden sniglat sig fram,
men nu gick den fort. Ju mörkare det blev desto kusligare tedde sig ljusen som
brann på altaret. Hon undrade hur länge de skulle brinna. De hade blivit bra
mycket kortare allt eftersom timmarna runnit iväg.
Utan förvarning slog paniken till med full kraft. Anna skrek
rätt ut och sträckte armarna mot kyrktaket. Skulle hon någonsin komma härifrån?
Skulle Anders fundera på varför hon sökt honom? Vem skulle sakna henne innan
det var för sent?
Det var då hon hörde ljudet av en bilmotor. Bilen stannade
utanför kyrkan. Hon hörde en dörr slå igen. Hon kunde ha gråtit av lättnad. Men
så sansade hon sig. Hon kunde ju inte veta vem som kom och i vilket ärende. Det
kunde knappast vara någon som visste att hon var inlåst här.
Anna ställde sig tätt utmed väggen precis innanför valvet
som ledde från vapenhuset in till långhuset. Hon såg ljuskäglan från en
ficklampa svepa över golvet. I samma sekund som ficklampans ägare klev in i
vapenhuset tog Anna sats och rusade mot utgången. Den överrumplade mannen skrek
till och riktade ljusstrålen mot den flyende Anna. För sent insåg hon att han
inte var ensam. Hon sprang rakt i armarna på hans medhjälpare som väntade
utanför porten. Denne kopplade raskt ett fast grepp på Anna och vred upp hennes
högra arm på ryggen. Hon skrek högt av smärta. I samma stund släppte angriparen
taget.
- Anna! Vad gör du här?
Hon hann inte svara. Benen vek sig under henne och det
svartnade för hennes ögon.
När hon vakande till befann hon sig halvliggandes på
passagerarplatsen i en okänd bil. Vid hennes sida satt en äldre man och på huk
utanför den öppna bildörren satt Anders. Båda tittade oroligt på henne.
- Hur känner du dig? Anders drog med ett finger över hennes
kind.
Anna viskade att det var okey.
- Vilken tur att Johan fick för sig att åka hit och kolla om
han kommit ihåg att släcka ljusen.
- Jag var här i natt och tog några bilder till den nya
turistbroschyren, förklarade mannen som hette Johan. Och tydligen glömde jag
låsa efter mig också.
- Men vem var det som låste in mig?
- Förmodligen någon bybo som såg att kyrkporten var öppen,
funderade Anders.
När hon vilat ut en stund gick hon med Anders hjälp den
korta sträckan hem till torpet. Det sista hon såg innan hon somnade var Anders
uppkrupen under en pläd i den gamla fåtöljen vid fotändan av sängen. Och hon
somnade i den förvisningen att han skulle vara där när hon vaknade.