Någon?

Haha ... att jag ska ha så svårt att hålla fingrarn i styr. Jag kan helt enkelt inte bara läsa, jag ändrar också fast det låtsas jag inte om. Klumpiga formuleringar och tappade ord och ... det finns hur mycket som helst att fixa med. Det är nästan så att jag tror att någon annan varit och kladdat i mitt manus, någon som inte är så bra på att skriva ... någon som haft väldigt bråttom och ivrig att få ur sig alla ord. Denna någon kan väl inte varit jag?
Men jag ändrar inga större grejor än ... för jag skulle ju bara läsa. På gymmet idag kom jag på en scen som bara måste med och så funderade jag över Nanny och hennes storslagna planer ...

Följ med på resan!

Då har jag alltså lagt om mitt roder, "Min är skulden" får ligga och mogna medan jag sätter igång med att redigera "Manglade dukar och vikta servetter". Jag vet att jag har nämnt det förut, men det tål att upprepas - jag gillar att redigera.
Från förlaget har jag fått 17 punkter som jag ska titta närmare på. Det här bara början, det handlar om bärande substans, nya kapitel, trådar som inte följts upp ordentligt, fördjupning av scener o s v. I den första vända börjar jag med att läsa igenom mitt manus. Det har gått en månad sedan jag sist hälsade på hos Felicia på Vättergatan 4 och jag behöver en repetition.

Köket Vättergatan 4.

Redan i de första kapitlen förstår jag att det hänt saker sedan jag var här sist. Felicia berättar både det ena och det andra som jag inte fått veta tidigare. Så medan jag läser gör jag anteckningar på min board. Men bara sådant som spontant kommer till mig. Redaktörens funderingar sparar jag till dess att jag läst klart.

Bokbloggsjerkan 27 - 30 maj

Bokbloggsjerka hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg!

Hur tänkte jag här? Kollade inte frågan innan jag började skriva inlägget. Det var inte en fråga för mig och definitivt inte den här fullspikade helgen. Hade ju bara tänkt vara med på ett hörn.


Jag är väldigt omusikalisk, inte så att jag inte lyssnar på musik för det gör jag, men jag är totalt tondöv. Så den här frågan har jag inget svar på. Vet att Ulf Lundell, vars musik jag gillar bland annat har skrivit Jack som jag inte har läst. Nåja, jag får söka bildning bland alla andras svar.

Jag har precis fått feedback på manuset "Manglade dukar och vikta servetter" från förlaget och nu ska här redigeras. Med risk för att betraktas som konstig erkänner jag villigt att redigeringen är en av de roligaste arbetsuppgifterna med ett manus. Prestationsångesten har lagt sig, storyn finns ju där och jag har fått veta vilka delar som bär och vilka som måste förbättras. Med andra ord, jag vet vad jag ska göra och slipper famla i luften.

För övrigt ska jag agera värdinna på en fest och sedan heja på min vuxna dotter när hon tävlar i westernridning på söndag.

Vem är Simon?

Det funderade jag på hela dagen igår. Vem är han? En udda sammansatt karaktär som utvecklats under arbetet med "Min är hämnden" och som fortsätter att utvecklas i "Min är skulden". Utveckling är oftast laddad med positiv energi, men det är ingen universiell regel och Simons utveckling måste ha en annan stämpel.

Men utvecklas gör han likväl. Han bär på ett hat större än jag kunde föreställa mig och ibland får jag för mig att det är riktat mot mig, för det jag gör emot honom. Simon tillhör det ursprungliga persongalleriet som skapades av Kjell Broberg och då var han mammas gosse. Men en mammas gosse kan inte bete sig som han gör. Den ständiga frågan, vad kom först - hönan eller ägget?

Långsammare än en atlantångare ...

Alltså, jag kan inte hjälpa det - förnuftet säger något helt annat, MEN jag tror på Sigridslegenden och del två "Min är skulden" pockar på, så nu är det den jag skriver och inget annat.
Jag vet att förlagsvärlden arbetar långsammare än en atlantångare vänder i småbåtshamnen. Och jag vet också att det får jag finna mig i ...

Gestalterna är väl underbyggda och de har en tuff resa framför sig. De båda huvudkaraktärerna i "Min är skulden" bär med sig skuggor från förr, skuggor som får dem att agera eller inte agera och inget är vad det ser ut att vara.
Om jag fick bestämma alldeles själv så skulle "Min är hämnden" ligga på bokhandelsdiskarna lagom till julhandeln och "Min är skulden" skulle finnas till försäljning 2017 och "Min är försoningen" 2018. Så ser min plan ut!
Vid sidan om trilogin växer även de andra böckerna fram ... jag har ju en plan för bövelen ...

Bokbloggsjerka 20 - 23 maj

Fredag! Och jerka hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg med en fråga som jag genast hittade svaret på.





Pest eller kolera: Att bara få läsa en bok per år eller att få läsa så mycket du vill men aldrig avsluta böckerna?

Självklart vill jag läsa så mycket jag vill även om jag inte får läsa slutet. För det skriver jag själv. Jag som älskar att skriva det sista kapitlet så till den milda grad att mina egna böcker oftast har flera olika slut. Stenhuggarens dotter hade hela tio olika varianter av det allra sista kapitlet.

Utvecklad intrig och levande karaktärer

Jag upptäcker ständigt att jag utvecklas som författare. Den här veckan jobbar jag med ett råmanus som jag i huvudsak skrev under 2014. Det är ett bra manus, men jag hittar hela tiden bättre sätt att uttrycka saker och ting på. Jag vet att jag blivit säkrare på gestalning och på att fördjupa mina karaktärer.
Det som är riktigt roligt är att karaktärerna nu träder fram och berättar sina egna historier och de talar om för mig när jag har gått för långt. Som när Jord läxar upp mig i "Min är skulden" och visar på en mycket bättre väg att gå. Inte en bättre väg för henne utan en utvecklad intrig som leder till en story som blir så mycket bättre.
Nyfikna? Skrivprocessen är lång och det jag arbetar med nu dyker upp på bokhandelsdiskarna om tidigast tolv till arton månader.

Bokbloggsjerka 13 - 16 maj

Egentligen hade jag inte tänkt hänga på jerkan hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg den här veckan, men frågan lockade och här är jag nu.

Av böckerna i din bokhyllan, vilken titel beskriver dig bäst?



Jag skulle vilja påstå att det finns flera titlar som beskriver mig och mina olika sidor, men vid en snabb titt fastnade jag för Peter Robinsons "Själens dunkla rum". Min själ har gömmen och skrymslen som jag förvånas över dagligen. Det är där som alla märkligheter formas som sedan blir till böcker, det är i de dunkla rummen som mina karaktärer föds och lever och det är där min kreativitet bor.

Det viktiga första kapitlet

Allt handlar om att fånga läsaren och att inte släppa greppet. Självklart tycker vi, men hur svårt är det inte. Om det händer att jag har tio slut på en bok så är det än värre med början. Ni vet de där meningarna som ska slå an rätt ton och utlova en läsupplevelse utöver det vanliga, hur skapar man dem?
Läsaren ska kastas rätt in i handlingen utan ett uns av tvekan. Somliga talar om endast den första meningen i boken och vill påstå att den skulle vara avgörande. Jag har kikat i tre böcker som jag tycker är bra.

• Gerlof Davidsson gick ut den sexåriga svenska folkskolan när han var fjorton år och till sjöss som jungman två år senare.

• Längst nere i hagen bakom fähuset, efter att det blivit mjölkdags och det trampats färdigt och den dammiga dynglukten lagt sig medan flugorna och råmandena flyttat in i lagården, där händer det att en gubbe sitter och balanserar på en trebent mjölkpall med benen brett isär.

•  Jag står ända framme vid kanten på taket, barfota, nio våningar ner ser jag den grå gatan.

Jag har hittat två relativt korta meningar och en riktigt lång. Kan längden ha någon betydelse? Spelar det någon roll om boken börjar med en prolog? Och i så fall, vad ska prologen säga? Vart vill jag komma med detta? Jo, jag ska skriva om början till Min är skulden och jag vill göra det på ett sätt som gör att läsarna inte kan släppa boken.

Manglade dukar och vikta servetter i verkligheten

Verkligheten kan överträffa dikten. Det är inte så konstigt att jag ibland har svårt att se var gränsen mellan fantasi och icke-fatnasi går. I Manglade dukar och vikta servetter har jag diktat ihop en händelse som jag inte kunde betrakta som annat än ytterst märklig och osannolik. Ni vet en sådan där grej som bara kan hända i böckernas värld. Men idag har det inträffat ... inte exakt som i boken men parallellerna är många och med en rysning löpandes utmed ryggraden kan jag inte bortse ifrån tanken på självuppfyllande profetior.
Vad det är kan jag inte berätta utan att spoila boken ... så allt jag har att säga är att tålamod i vart fall är en dygd.

Bokbloggsjerka 6 - 9 maj

Idag råkade jag gå upp alldeles för tidigt. Inte likt mig alls, men tur att det finns en jerka hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg som jag kan ägna mig åt innan det är dags för dagens fritidssysselsättning på redovisningsbyrån.




Kan du berätta om en bok som har ett riktigt fint/fult omslag? Eller varför inte en av varje?

Jag gillar boksomslag, särskilt när omslaget verkligen säger något om boken. Och det finns så många fina. När jag tog en snabb titt i bokhyllan fastande jag för dessa tre, som kom ut i storpocket för något år sedan.

Medan dessa tre inte enligt min mening inte är lika smakfulla.

Ha en fin helg!

Det är karaktärerna som bär romanen

Jag har upptäckt att jag lägger ner allt mer tid på att skapa och förfina mina karaktärer. Det är de som bär hela historien och för den framåt och om jag inte lär känna mina karaktärer utan och innan så blir de inte trovärdiga för läsaren.

• Karaktären ska ha ett namn. Ibland bestämmer jag namnet först, men det händer lika ofta att det kommer till mig efter det att jag bestämt vissa egenskaper.
• Jag skriver en enda mening som sammanfattar karaktärens "röda tråd".
• Sedan beskriver jag kortfattat karaktärens motiv.
• Och dess mål.
• Därefter tar jag reda på vad det är som hindrar karaktären att nå målet.
• Jag funderar också på hur karaktären utvecklas under berättelsens gång.
• Sist men inte minst ger jag karaktären ett utseende.

På detta sätt bygger jag upp huvudkaraktären/karaktärerna och de viktigaste bikaraktärena innan jag börjar skriva. När denna process är klar kliver de snällt in på banan och börjar arbeta sig framåt genom de scener jag bygger upp åt dem.